Jag har inte mycket att säga... bifogar en video från min Youtube.
http://youtube.com/justwickedswede/




Nu drar jag till Gretas och partar arslet av mig...

VFU

Avslutade igår min första vecka ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning) och jag kan bara säga en sak: "YES!".
Jag tror fan i mig att jag hittat rätt! Förskolelärare is my thing!
Nu gäller bara att komma igång med analysskrivandet innan paniken tar överhanden.
Ungarna är helt underbara och jag tycker att skolan i sig också den är wunderbar!
Detta är definitivt något som jag kan tänka mig att gå upp ur sängen på morgonen för. Så har jag inte känt för något annat än för estetiska, och till och med då försov jag mig ofta.

Idag sitter jag och slötittar på gamla filmer jag brukade kolla på som barn. Björn är i London och rullar runt i höet med sin Patrik. De ska flytta ihop i slutet på denna månad. Det känns lite som slutet på ett långt kapitel. Jag vet inte, jag kanske överdramatiserar men det kommer ju inte att bli samma sak längre.

Om några timmar börjar min tvättid. Det är min syssla denna lördagsafton, att tvätta.
Om jag fick som jag ville skulle det denna afton ha ställts till med en massiv Thomas di Leva-fest på temat "regnbågsbål och duvorkester". Alla skulle kramas, kyssas och använda ordet "kärlek" minst en gång i varje mening. Så är det....

Men men, jag ska väl avsluta mitt kaffe och invänta den där jäkla tvättiden då... :-/
Jag vill prata med någon, men jag har inga pengar på mobilen och ingen är online på msn...
Jag saknar Cecilia...

Det stormar i Göteborg

Idag har jag spelat gitarr och sjungit för fulla muggar.
Har försökt skriva en sång men jag trasslar bara ihop melodin, ackorden och texten så det slutade med att jag nöjde mig med att skriva dikter. Det är enklast att släppa ramarna då.

Det är underligt hur humöret åker upp och ner hela tiden. Efter den hårda aftonen då mörkret föll så har det blivit ljusare. Men det stormar ännu, men nu av en annan anledning.
Jag är inte längre lika stressad. Det känns som att jag funnit lite självsäkerhet tillslut, även om den är skör.
Jag har glömt bort att jag en gång i tiden hade en "allt fixar sig tillslut"-attityd. Jag mådde bra av den attityden. Det enda som är negativt med den är att man oftast sjunker i andras ögon om man inte stressar ihjäl sig genom livet.

Angående den här bloggen, jag vet inte om någon läser detta. Det känns skönt ändå, att kunna "spy" ut allt som finns inom en. Även om jag kanske inte berättar allt här, men mycket kommer ut.

Jag har tappat världen...

Nu är det svart. Alla mina drömmar, alla mina avsikter, allt som jag trott på har jag förlorat.
Jag vet inte längre vem jag är, jag har glömt bort hur man känner. Har jag någonsin haft förmågan att känna?
Alla känslor som jag någonsin haft har dött. Falnat bort.

Jag har kommit fram till en sak. Jag saknar självbild. Jag vet inte vem jag är. Varje projekt, alla drömmar och idéer jag någonsin kommit på har slutat på samma sätt. De faller samman som en varmluftsballong som punkterats.

Jag står inför ett vägskäl i mitt liv, det är i alla fall så som det känns. Jag måste ta itu med mitt psyke. Jag måste inse att det inte går över av sig själv. Det blir aldrig bättre om jag inte tar tag i det. Jag måste göra något, och det kommer förmodligen att göra ont. Både för mig och för andra.
Nej, kära läsare, jag ska inte ta livet av mig men jag måste byta riktning. Jag måste stanna upp och tänka.

Det jag skriver här känns för mig mest som svammel, men det är vad som händer i min hjärna nu. Svammel... Jag kan inte greppa mig själv, jag kan inte greppa världen.
För att visualisera hur jag känner vill jag likna mitt liv vid två stockar som flyter brevid varandra i en å. Den ena stocken är omgivningen, världen och alla människor som finns i min närhet. Den andra stocken är mitt psyke. Där står jag, med ett ben på varje stock och känner hur de glider längre och längre isär. Jag förlorar båda. De glider bort.

Jag har varit deprimerad i några år nu. I januari började jag få panikattacker, sedan dess har de återkommit med jämna mellanrum. Nu känns det som om den sista smällen är påväg och jag är så rädd att det ska ske när någon är i min närhet. Jag vill inte visa mig så svag som jag är.

Jag jag jag jag jag jag.....
Jag kan inte rikta mig mot någon annan. Det är mot mig själv som jag riktar allt. Hat, besvikelse, kärlek, glädje, sorg. Jag delar inte med mig. Allt riktar jag in mot mig själv.
Hur blev jag såhär?