Ständigt dessa tentor...

Nu är det tentatid igen.
På lördag, vilket är imorgon, sätter jag mig på tåget hem till Vansbro.
Jag har knappt börjat på min tenta och den ska vara inne på måndag eftermiddag klockan 16:00.
Paniken växer sig allt starkare... som vanligt...

Jag är nu trött som en apa och MÅSTE sova, kan ändå inte plugga mer nu.
Bytte precis tema på min tenta helt så det blir till att tänka om.
Måste skriva på tentan på tåget också.. fan!
Jag hoppas att tentaskrivandet börjar rinna igång imorgon, annars är jag osäker om detta kommer gå vägen...

Jag hatar tentor! Jag hatar att jag har sån jävla prestationsångest!
och jag hatar att vi inte har längre tid på oss!

Mitt avslutningsord är: Kukfästning!

Per-Eric Liedman och sömnparalys

Har idag ägnat större delen av tiden åt att våndas inför den mastiga uppgiften att läsa i Per-Eric Liedmans bok Ett oändligt äventyr - Om människans kunskaper (2002).
Mycket har jag gjort för att dra ut på detta.

Bland annat har jag lagat lyxmat, skött om krukväxter, diskuterat framtid med vänner och bekanta via MSN.
När jag väl satte mig ner och slog upp boken för första gången idag svepte plötslig en häftig våg av trötthet över mig. Antagligen var det så att den sömnbrist från natten innan nu gjorde sig påmind.
Hur som helst så lyckades jag somna i datorfåtöljen (ja, jag sitter i en fåtölj vid datorn).
När det väl var dags att vakna runt 15:30 så drabbades jag av sömnparalys.
Detta innebär att jag vaknade, men kunde inte röra mig, jag hallucinerade och hörde röster...
Har hänt mig ett antal gånger tidigare. Det är helt naturligt och alla upplever förmodligen detta minst en gång under sitt liv.

Jag vaknade, framför mig stod en av mina gamla mobbare från barndomen och gjorde livet surt för mig. Som reaktion på detta tänkte jag ta till våld och slå till personen i fråga. Detta gick dock inte då jag var förlamad. I desperation skrek jag "Gå härifrån!", vilket jag dock lyckades med. Detta var ett tecken på att jag var på väg tillbaka till verkligheten. Det var som att sugas ut ur ett universum och in i ett nytt. I denna övergång hörde jag min fars röst tala till höger om mig, sedan var jag tillbaka, ensam, i mitt studentrum.

Ett klappande hjärta och ett viss mått av förfäran övergick till förundran. Det är alltid skrämmande att uppleva sömnparalyser. Jag har ännu inte lärt mig att kontrollera rädslan som uppstår. Men efteråt är det alltid lika fascinerande.

Tidigare har jag bland annat upplevt hur underliga varelser gått genom väggen under hatthyllan där en portal till helvetet hade skapats. Den upplevelsen var min första och mest skrämmande. Jag låg stel av skräck i sängen hela natten och vågade mig inte upp förrän jag hörde hur de övriga i huset vaknat för dagen.
En annan gång hade jag, också då, somnat i min datorfåtölj. Då förvandlades mitt rum till en tågtoalett som folk med våld försökte ta sig in i. Visst, jag såg att det var mitt rum jag var i, men ändå, det var en tågtoalett just då!

Nu har jag läst två kapitel i Liedman, ska läsa lite på det tredje sedan skall jag mojsa ner i sängen och fortsätta läsa imorgon. På måndag har jag litteraturseminarium och då skall samtliga 260 sidor som de fyra första kapitlen består av vara lästa och jag skall vara redo att diskutera dessa.

Mitt examinationsarbete som jag tampades med under slutet av förra kursen, LAU 110, var en plåga ända in på sista veckan då det var som om en propp drogs ur. Då flödade allt ut på papperet och på två dygn lyckades jag skriva ett arbete som, om jag har tur, kan resultera i ett VG.
Arbetet bestod av en kort uppsats på 5 sidor som skulle bestå av en analys av en "lärandesituation", alltså en situation när någon lär sig något, utifrån styrdokumenten, utbildningsperspektiv, den lärandes perspektiv och ett etiskt perspektiv.
Denna situation skulle vara hämtad från VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning). Därefter skulle en diskussion följa.
Lämnade in uppsatsen för en vecka sedan så det dröjer nog runt två veckor innan jag får resultatet skickat till mig.

Nu skall här läsas och sovas.
God natt
// Henrik Ragnarsson, Göteborg - I natten timma och dimma.

Jag har inte mycket att säga... bifogar en video från min Youtube.
http://youtube.com/justwickedswede/




Nu drar jag till Gretas och partar arslet av mig...

VFU

Avslutade igår min första vecka ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning) och jag kan bara säga en sak: "YES!".
Jag tror fan i mig att jag hittat rätt! Förskolelärare is my thing!
Nu gäller bara att komma igång med analysskrivandet innan paniken tar överhanden.
Ungarna är helt underbara och jag tycker att skolan i sig också den är wunderbar!
Detta är definitivt något som jag kan tänka mig att gå upp ur sängen på morgonen för. Så har jag inte känt för något annat än för estetiska, och till och med då försov jag mig ofta.

Idag sitter jag och slötittar på gamla filmer jag brukade kolla på som barn. Björn är i London och rullar runt i höet med sin Patrik. De ska flytta ihop i slutet på denna månad. Det känns lite som slutet på ett långt kapitel. Jag vet inte, jag kanske överdramatiserar men det kommer ju inte att bli samma sak längre.

Om några timmar börjar min tvättid. Det är min syssla denna lördagsafton, att tvätta.
Om jag fick som jag ville skulle det denna afton ha ställts till med en massiv Thomas di Leva-fest på temat "regnbågsbål och duvorkester". Alla skulle kramas, kyssas och använda ordet "kärlek" minst en gång i varje mening. Så är det....

Men men, jag ska väl avsluta mitt kaffe och invänta den där jäkla tvättiden då... :-/
Jag vill prata med någon, men jag har inga pengar på mobilen och ingen är online på msn...
Jag saknar Cecilia...

Det stormar i Göteborg

Idag har jag spelat gitarr och sjungit för fulla muggar.
Har försökt skriva en sång men jag trasslar bara ihop melodin, ackorden och texten så det slutade med att jag nöjde mig med att skriva dikter. Det är enklast att släppa ramarna då.

Det är underligt hur humöret åker upp och ner hela tiden. Efter den hårda aftonen då mörkret föll så har det blivit ljusare. Men det stormar ännu, men nu av en annan anledning.
Jag är inte längre lika stressad. Det känns som att jag funnit lite självsäkerhet tillslut, även om den är skör.
Jag har glömt bort att jag en gång i tiden hade en "allt fixar sig tillslut"-attityd. Jag mådde bra av den attityden. Det enda som är negativt med den är att man oftast sjunker i andras ögon om man inte stressar ihjäl sig genom livet.

Angående den här bloggen, jag vet inte om någon läser detta. Det känns skönt ändå, att kunna "spy" ut allt som finns inom en. Även om jag kanske inte berättar allt här, men mycket kommer ut.

Jag har tappat världen...

Nu är det svart. Alla mina drömmar, alla mina avsikter, allt som jag trott på har jag förlorat.
Jag vet inte längre vem jag är, jag har glömt bort hur man känner. Har jag någonsin haft förmågan att känna?
Alla känslor som jag någonsin haft har dött. Falnat bort.

Jag har kommit fram till en sak. Jag saknar självbild. Jag vet inte vem jag är. Varje projekt, alla drömmar och idéer jag någonsin kommit på har slutat på samma sätt. De faller samman som en varmluftsballong som punkterats.

Jag står inför ett vägskäl i mitt liv, det är i alla fall så som det känns. Jag måste ta itu med mitt psyke. Jag måste inse att det inte går över av sig själv. Det blir aldrig bättre om jag inte tar tag i det. Jag måste göra något, och det kommer förmodligen att göra ont. Både för mig och för andra.
Nej, kära läsare, jag ska inte ta livet av mig men jag måste byta riktning. Jag måste stanna upp och tänka.

Det jag skriver här känns för mig mest som svammel, men det är vad som händer i min hjärna nu. Svammel... Jag kan inte greppa mig själv, jag kan inte greppa världen.
För att visualisera hur jag känner vill jag likna mitt liv vid två stockar som flyter brevid varandra i en å. Den ena stocken är omgivningen, världen och alla människor som finns i min närhet. Den andra stocken är mitt psyke. Där står jag, med ett ben på varje stock och känner hur de glider längre och längre isär. Jag förlorar båda. De glider bort.

Jag har varit deprimerad i några år nu. I januari började jag få panikattacker, sedan dess har de återkommit med jämna mellanrum. Nu känns det som om den sista smällen är påväg och jag är så rädd att det ska ske när någon är i min närhet. Jag vill inte visa mig så svag som jag är.

Jag jag jag jag jag jag.....
Jag kan inte rikta mig mot någon annan. Det är mot mig själv som jag riktar allt. Hat, besvikelse, kärlek, glädje, sorg. Jag delar inte med mig. Allt riktar jag in mot mig själv.
Hur blev jag såhär?

Nära kollaps

Att det skulle bli såhär körigt på lärarprogrammet hade jag inte räknat med.
Tydligen anser de att man ska lyckas läsa en bok om dagen (om alla professorer och lektorer ska få som de vill).
Har ännu inte fått min litteratur och folk börjar redan analysera och snacka i pedagogiska teorier. Känns som om jag faller efter utav bara fan. Idag har varit den värsta dagen på mycket länge och än är den inte slut.
Halva dagen har ägnats åt att läsa böcker. Andra halvan åt seminarium och föreläsningar som var obegripliga.
Nu försöker jag plöja igenom en halv bok innan klockan slår midnatt, för imorgon ska Björn ha papperen som vi i panik kopierade upp tidigare idag.
Samtidigt måste jag göra matlåda till imorgon och så känner jag att jag måste ringa hem till Vansbro för att klara av denna press. Jag fattar inte att det måste vara såhär jämt. Att man aldrig kan få hålla sig i synk med omvärlden utan alltid ska ligga steget efter och kämpa och kämpa för att komma ikapp. Dagarna bara dör iväg, det finns aldrig tillräckligt med tid för varken fritid eller vänner.
Samtidigt är allt ett enda jävla myller av papper, tider, böcker, teorier. Jag håller allvarligt talat på att kollapsa. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Och mitt under all denna stress och ångest så trycker CSN på med ytterligare ångest. Om man inte fixar examinationsuppgiften så strejkar det med utbetalningen av CSN-stöd. Då något ljushuvud ansåg att man inte skulle dela upp kursen i delmoment utan alltihop skulle packas ihop till en 15 poängskurs. En misslyckad examination = inga pengar från CSN = inga pengar till hyra = ett helvete.

Jag vill gråta men jag klarar inte av det, och har inte tid med det. Jag vill sova men jag måste läsa klart. Imorgon bitti, klockan åtta ska jag vara på plats i Mölndal för intro inför VFU.
Har tackat nej till alla nollningsaktiviteter, då jag inte törs avvara tid till fritid.
Jag vill leva igen! Kan inte denna vånda vara över snart!

Jag vill ha en kram, och en paus...

Mp3-spelarskatt

Jag rotade igenom minnet på mp3-spelaren och fann en röstinspelning av mig där jag antagligen ligger i sängen och försöker sova, men inte lyckas. Jag tänker helt enkelt för mycket om nätterna.
Hursomhelst, här kommer inspelningen nedskriven:

"Kärleken är det värsta tortyrredskap människan uppfunnit.
Man talar ofta om irrationell rädsla, om irrationella fobier men man talar aldrig om irrationell kärlek.
Kärlek är en irrationell känsla, kärlek är inte logisk.
När Gud är död är mänskligheten och vi söker fortfarande efter svaret.
Människan har en förbannelse som vilar över sig. Denna förbannelse får människan att söka, söka det osökbara.
Vi söker efter svar på frågor som ingen kan ställa rätt, och likväl finnes inget svar.
Vi söker vårt ursprung, människan söker alltid sitt ursprung och det är detta sökande som skapar så mycket oro.
Idag i vår värld existerar mycket krig och elände. Lidande, död, svält, hat, förtryck, orättvisa, fattigdom. Varför frågar vi oss?

Svaret är ganska enkelt, men det svider. Det svider som syra. Syra i ögonen, syra i öronen, syra i vart enda sinne som vi någonsin kan tänka oss använda. Det är som syra för oss.
Svaret är: Det finns ingen anledning. Det finns ingen anledning, det finns ingen mening, det finns ingen logik för allt som vi försöker förklara världen med är sådant som vi själva har skapat.
Människan är besatt av sig själv, sin egen värld och kan inte se utanför sina ramar som vi har byggt upp. Det samhälle som strukturerar oss och våra val, som får oss att välja vilka vägar vi ska vandra i livet. Som stänger in oss, fångar oss, förstör och plöjer upp våra stigar som vi själva vill vandra men som vi aldrig kan se för de är redan förgångna när vi föds.
Det finns ingen mening.

Det verkar som att vi människor tror att vi går framåt i utvecklingen. Det är något som vi trott väldigt länge nu, sedan renässansen. Man blickade framåt mot nya idéer, nya tankar. Men allt har funnits förut, allting. Det finns inga nya tankar, det finns inga nya innovationer.
Allt existerar - Inget existerar. Allt har en mening - Inget har en mening.
Ett människoliv är i grund och botten inte värt någonting. För om en människa ska ha ett värde så måste den värderas av någon.
Låt oss t.ex. ta en uteliggare, utan anhöriga. Vad har den för värde gentemot en moder med barn och man? Självfallet så kommer ni instinktivt att säga att de har samma värde.
För det är ju det som moralen säger, och etiken. Alla har samma värde.
Men så är inte fallet. För modern är värderad, det är inte uteliggaren. Det är ingen som uppskattar, det är ingen som uppmuntrar.
Det finns inget värde i människan..."


Mörkt som natten. Men sådan är jag ibland!
// Henrik

Nollning och bravader

Har inte skrivit på länge nu, för jag har haft så mycket för mig.
Studierna har börjat och jag är mitt inne i nollningsperioden.
Ska lite snabbt dra igenom vad som skedde i måndags när första dagen ägde rum.

Samling på morgonen i Vasakyrkan där rektorer, professorer och diverse viktiga människor höll tal. Däremot så ekade det så hemskt i kyrkan att jag inte hörde ett ord av vad som yttrades.
Där var också musikgruppen Djärv som spelade skön folkmusik!
Efter detta så bar det av för mig ner till Scillerska Gymnasiets aula där SLUG (studentkåren) och diverse andra organisationer höll information, detta ledde till träsmak och leda.
När jag äntligen befriats från detta ok så mötte jag upp med Björn igen och min födelsedag till ära så blev jag minsann bjuden på lunch på den underbara restaurangen Solrosen.
På menyn stod Vegetarisk Lasagne samt en ypperligt välsmakande salladsbuffem, till detta en ÅBRO som antagligen aldrig smakat så gott som just då.
Efter kaffe och ett seriöst dampanfall bar det av till Pedagogen som är den nya universitetsbyggnaden där jag kommer tillbringa en stor del av mina närmaste år.
Det var dags att delas upp i nollningsgrupper, tyvärr hamnade jag och Björn i olika grupper. Men det kanske var bra. Så vi inte klänger på varandra hela tiden utan lär känna de andra istället.

Så var det dags. Nollningen började. Första anhalt Systembolaget. Jag inkasserade 6 burkar fulöl och betalade glad i hågen.
Våran nollningsgrupp hade tilldelats diverse uppdrag att utföra under dagen. Denna aktivitet kallades "Stadskamp".
För att göra en lång historia kort så resulterade det i att jag badade i två fontäner, skrev två kampsånger, drack öl och blev mer och mer berusad.
Den ordinarie aftonen avslutades på rockbaren. Men det slutar icke där.
Jag, en generös Phadder och "Pullan" drog iväg på äventyr efter Göteborgs gator.
Jag vet inte varifrån idén kom eller varför jag gick med på det men tillslut så satt vi alla tre på en stripklubb. O_O (Detta är nog det enda som väcker ångest inom mig dagen efter. Men jag slapp iaf betala. Sätter nog inte min fot på ett sådant där avgrundsställe igen.)
Efter en tid där var det dags för hemfärd.
Det är här som min hjärna ställer om sig till "zombie-mode" och jag börjar flåsande släpa mig fram längs gatorna. Antagligen såg jag ut precis som en zombie, med ett ansiktsuttryck som en död, svett, flås och en gångstil som verkade tillhöra en person som fallit offer för en misslyckad lobotomering. Inte nog med det så hade jag massor av blåa tuschnollor klottrade i ansiktet och hade blöta kläder efter fontänbad.

Själva ankomsten till mitt hem minns jag inte. Det jag kan utröna av hur det såg ut dagen efter i mitt rum så hade jag lyckats klä av mig, låsa dörren, ställt klockan på väckning (12:00) och somnat på gardinerna som jag lagt på sängen.

Dagen efter

Vaknar upp av att det tjuter i rummet. Lokaliserar ljudet till klockradion och får en smärre chock när jag inser att den stått och tjulat i en timme. Jag har försovit mig.
Denna dag var det introduktionsföreläsningar och jag skulle med största säkerhet missa den första.
Jag flög ur sängen, greppade ett par byxor och började flyga runt i rummet för att göra allt iordning. Kände en smak som påminde om bajs och öl i munnen så tandborstning var ett krav innan jag lämnade hemmet.
Medans jag står där och betraktar en otroligt sliten och bakfull Henrik i spegeln så tycker jag att byxorna sitter väldigt underligt. Jag förstår inte riktigt vad som kan vara fel så jag börjar inpektera dem och upptäcker till min förvåning att jag har fickor på framsidan av byxorna.
Jag hade satt dem bak-och-fram. Hade jag inte märkt det då så hade jag förmodligen sprungit iväg, klädd på detta sätt.
Med några skrattsalvor vände jag på byxorna och drog iväg till universitetet för att uppleva den första föreläsningen på kursen.
Under dagens gång blev jag mindre och mindre bakfull. Hängde lite med Björn, Patrik och nån mer snubbe. Avslutade aftonen med dataspel och dusch...

Nu måste jag avsluta och gömma mig för nu börjar det åska!
Kram o Krax!

Projekt TCP/IP

Projekt TCP/IP - Utkast av Henrik Ragnarsson

Vi har uppfunnit en apparatur som vi hoppas kunna ersätta televisionsapparaten i vårt projekt vars mål är att på elektronisk väg lobotomera dess objekt/brukare.
Detta skall ske helt utan fysiskt ingrepp och helt utan objektets, eller brukarens medvetande.
Apparaturen har vi givit projektnamnet "PC". Denna förkortning står för "Person Controller" eller snarare "People Controller".
Metoden som aparaturen använder sig av kallas överinformering och har enligt våra undersökningar och testresultat visat sig vara tiotals gånger mer effektiv än televisionens metod.
Visserligen var televisionens metod även den en form utav överinformering men genom PC:n löser man ett av televisionens stora problem.
Då misstankar om riktad information har spridit sig bland brukarna har ökad kritik mot televisionen växt sig bred. Detta problem finns inte vid användandet av PC, då brukaren genom en illusion av valmöjlighet och åsiktsfrihet inbillar sig att den själv gör sina val vid användning av apparaturen. Detta motverkar misstanke om manipulation och slår bort grogrunden för kritik.
Vi hoppas genom PC:n också kunna utveckla informationsflödet tills det når en sådan punkt att samhällets eller "befolkningens" krav på demokrati upphäves och ersättes av allmän apati.

Flay my pride

I wish I had the guts to show you who I am,
this boy is just a clown of costumes and nothing more
I don't want to make you laugh too much, cause then we'll just be friends
can I tell you tomorrow?
I am just a human, controlled by irrational feelings
not fear or actions, but the way I see you
for many years has passed without my notice
and now I live to feel your breath
Many night of thoughts and conclutions
fall to pieces when you speak
because you tear down my walls
brick by brick I give in
I stand here for you naked and sore
this is who I am without the the costume that I wore
My pride, my safety, my self-respect is dead
I did it all for you to get this out of my head

Varmt som döden

Pratade precis med sos och fick beskedet att jag inte var berättigad till bistånd.
Nåväl, det löser sig nog ändå. Jag har gjort upp en liten plan. Jag få låna av nära och kära helt enkelt :-/ Hur som helst så har jag iaf en återbetalningsplan klar.

Var ner på stan och sprang ärenden idag. Skrev in mig på arbetsförmedlingen, gick till polisen och fick papper om ansökan till brottsregisterutdrag, samt sprang till försäkringskassan och hämtade blanketter om bostadsbidrag.
Jag har varit uppe sedan ca: 12:00 igår så det är på tiden jag går och lägger mig en sväng.
Har inte ätit på 24 timmar, men jag är inte hungrig. Det är alldeles för varmt för att pressa i sig någonting, eller så kanske jag är för trött för att känna hunger. Vem vet?
Hur som helst så måste jag ringa runt till folk och fixa till min situation. Så får jag betala tillbaka med bostadsbidraget och festpengarna. Det blir mindre kul till jul helt enkelt! (dålig ordvits)


Jag hoppas kunna betala hyran i tid iaf, det skulle vara riktigt skönt att få den ur världen så att jag kan börja koncentrera mig på studierna inför omtentan som är 25:e Augusti.
Tråkigaste momentet på kursen: 1900-talets historia. Handlar bara om en massa män med cigarrer, bomber och dåligt humör som startar förbund, allianser och krig.

Nej, nu måste jag vila lite. Sätter klockan på 15:00, får se om jag ligger i koma då eller hur det blir.

Ciao!

Ny ansats, ekonomisk kris och stureplanskomplex

Jag gör nu en ny ansats och ett nytt försök att sparka igång min blogg. Det har helt enkelt inte blivit av att uppdatera den. Även om jag ofta sitter och spekulerar med mig själv så händer det aldrig skriver det här, av någon anledning.

Hur som helst. Det är slutet på Juli nu. Historiakursen är avslutad, men jag har dock en omtenta om ca: en månad att avklara.
Till hösten börjar jag på lärarprogrammet där jag ska läsa mig till förskollärare med inriktning på "Kulturellt meningsskapande genom musik, rytmik och drama". Det ska bli kul och intressant!
Efter många ångestfyllda nätter i min säng med tankar på framtiden så beslutade jag mig för att släppa alla planer på att utbilda mig till något som gav stora cash, för de jobben är helt enkelt för tråkiga. Jag kände också att historiabanan inte var någonting för mig.
Jag vill jobb MED människor, inte OM människor. Om man säger så.

Just nu är jag inne i en ekonomisk kris. Har en hyra att betala den 31:a och just nu har jag bara 600 kronor att bidraga med... Ska försöka luska fram pengar från alla håll och kanter. Känner mig lite som en bajskorv pågrund av detta... :-/
Men, det ska nog gå bra. Bara jag får detta ur världen så jag kan börja plugga inför omtentan.

Igår kväll gick jag ner till Avenyn och spelade mandolin i ett försök att dra in lite pengar.
Fick in runt 200-300 kr och skämde bort mig med att köpa en Tzayrulle på Jonsborg (jag fick dock en veggoburgare, men jag orkade inte bråka med snubben i luckan).
Ju mer aftonen framled insåg jag att Göteborg lider av ett fruktansvärt Stureplanskomplex. Åtminstånde Avenyn och många av dess besökare. "Varför?!" Vrålar jag tyst för mig själv.
Jag som trodde att jag flyttat till världen goaste stad! Men men, alla kan inte vara goa och glada. Brats, puckade brudar och allmänt otrevligt och 'olustkänsloväckande' människor ska väl också få existera. (gud förbjude!)

Stötte även på ett antal otrevliga typer som varken hade något konstruktivt att säga eller mod att stanna och argumentera för sin sak. Jävla drägg!

Nåväl, nu måste jag fixa med pappersarbete.
Over and out.