Nära kollaps

Att det skulle bli såhär körigt på lärarprogrammet hade jag inte räknat med.
Tydligen anser de att man ska lyckas läsa en bok om dagen (om alla professorer och lektorer ska få som de vill).
Har ännu inte fått min litteratur och folk börjar redan analysera och snacka i pedagogiska teorier. Känns som om jag faller efter utav bara fan. Idag har varit den värsta dagen på mycket länge och än är den inte slut.
Halva dagen har ägnats åt att läsa böcker. Andra halvan åt seminarium och föreläsningar som var obegripliga.
Nu försöker jag plöja igenom en halv bok innan klockan slår midnatt, för imorgon ska Björn ha papperen som vi i panik kopierade upp tidigare idag.
Samtidigt måste jag göra matlåda till imorgon och så känner jag att jag måste ringa hem till Vansbro för att klara av denna press. Jag fattar inte att det måste vara såhär jämt. Att man aldrig kan få hålla sig i synk med omvärlden utan alltid ska ligga steget efter och kämpa och kämpa för att komma ikapp. Dagarna bara dör iväg, det finns aldrig tillräckligt med tid för varken fritid eller vänner.
Samtidigt är allt ett enda jävla myller av papper, tider, böcker, teorier. Jag håller allvarligt talat på att kollapsa. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Och mitt under all denna stress och ångest så trycker CSN på med ytterligare ångest. Om man inte fixar examinationsuppgiften så strejkar det med utbetalningen av CSN-stöd. Då något ljushuvud ansåg att man inte skulle dela upp kursen i delmoment utan alltihop skulle packas ihop till en 15 poängskurs. En misslyckad examination = inga pengar från CSN = inga pengar till hyra = ett helvete.

Jag vill gråta men jag klarar inte av det, och har inte tid med det. Jag vill sova men jag måste läsa klart. Imorgon bitti, klockan åtta ska jag vara på plats i Mölndal för intro inför VFU.
Har tackat nej till alla nollningsaktiviteter, då jag inte törs avvara tid till fritid.
Jag vill leva igen! Kan inte denna vånda vara över snart!

Jag vill ha en kram, och en paus...