Det har hänt mycket sedan sist.
Jag har varit till läkaren och tagit blodprov och jag har också fått antidepressiva utskrivna, samt något slags ångest/orosdämpande medel som jag ska ta vid behov eller om jag har svårt att somna.
Så, då var man en tablettkille då :-P
Hur som helst. I onsdags var jag till ett ställe som hette Al-Anon, är ni intresserade av vad det är så får ni kolla upp det själva. Det hjälpte iaf och jag börjar förstå så sakterliga vad som sker i mitt huvud.
Jag kan säga att jag mår bättre än jag gjort på väldigt länge! Nu gäller det bara att reda upp mitt liv. Jag förstår att jag har sårat många människor genom mitt agerande senaste tiden, och jag har ingen annan att skylla på för mina förluster än mig själv.
Jag har märkt av lite bieffekter av de antidepressiva. Jag har tappat matlusten helt. Jag känner ingen hunger. På fyra dagar har 5 kilo försvunnit. Det är inte bra. Ska försöka sköta maten även om jag inte är hungrig.
lördag 31 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
Jag är trött på mig själv...
Tror jag ger fan i att skriva här ett tag nu. Är så trött på att höra mitt eget gnäll...
Jag vill bara bort...
Jag måste ha hjälp... Ska till kuratorn på tisdag, men egentligen borde jag vara där nu känner jag.
Inatt kunde jag inte sova. Den enda sömn jag fick var något slags vaket drömtillstånd som var blandat av ångesttankar och förträngda minnen.
Jag känner att jag måste göra något åt detta fort, jag klarar inte av livet. Jag kan inte göra normala vardagliga sysslor längre. Allt står och faller, och här sitter jag.
Folk som läser detta kanske tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen. Men det är inte så det funkar. Det här går inte att bara få bort så enkelt.
Igår var en hemsk dag. Jag var otrevlig mot Cecilia på msn, kändes det som. Jag blev frustrerad på min dator och kastade en kaffekopp i väggen av ilska.
Jag känner inte igen mig själv längre. Sån här är inte jag. Jag har aldrig reagerat på det här sättet förut.
Samtidigt som jag känner att jag måste prata med någon om det, så vill jag isolera mig mer och mer. För om jag pratar om hur jag känner så känns det som att jag kommer stöta bort folk.
Jag ska nog ringa min kurator nu. Eller... till telefonsvararen. Ska prata in ett meddelande om hur jag mår just nu, så att jag inte förtränger detta tills på tisdag.
Jag ska lämna in en tenta på torsdag. Jag har inte skrivit ett ord på den. Jag klarar inte av det just nu. Jag kan inte koncentrera mig. Jag måste klara det här...
Inatt kunde jag inte sova. Den enda sömn jag fick var något slags vaket drömtillstånd som var blandat av ångesttankar och förträngda minnen.
Jag känner att jag måste göra något åt detta fort, jag klarar inte av livet. Jag kan inte göra normala vardagliga sysslor längre. Allt står och faller, och här sitter jag.
Folk som läser detta kanske tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen. Men det är inte så det funkar. Det här går inte att bara få bort så enkelt.
Igår var en hemsk dag. Jag var otrevlig mot Cecilia på msn, kändes det som. Jag blev frustrerad på min dator och kastade en kaffekopp i väggen av ilska.
Jag känner inte igen mig själv längre. Sån här är inte jag. Jag har aldrig reagerat på det här sättet förut.
Samtidigt som jag känner att jag måste prata med någon om det, så vill jag isolera mig mer och mer. För om jag pratar om hur jag känner så känns det som att jag kommer stöta bort folk.
Jag ska nog ringa min kurator nu. Eller... till telefonsvararen. Ska prata in ett meddelande om hur jag mår just nu, så att jag inte förtränger detta tills på tisdag.
Jag ska lämna in en tenta på torsdag. Jag har inte skrivit ett ord på den. Jag klarar inte av det just nu. Jag kan inte koncentrera mig. Jag måste klara det här...
onsdag 21 oktober 2009
Nu nalkas tentavecka!
Då var det dags. Det var ett tag sedan sist. Tentaveckan drar igång idag. Ska sammanfatta min VFU och imorgon börjar jag skriva på hemtentamen. Det är inget stort arbete, men eftersom jag ligger lite efter i det som vi pysslar med just nu är det mycket arbete som stundar.
Jag hoppas min hjärna orkar med denna vecka!
Imorgon är sista VFU-dagen och på fredag ska ett grupparbete genomföras, detta grupparbete känns väldigt "i sista minuten". Jag har flera gånger försökt få till ett möte med den person som innefattas i arbetet förutom jag, men hon kommer hela tiden med undanflykter för att inte träffas.
Nåväl, på fredag ses vi. Då jävlar ska det vara effektivt!
Jag hoppas min hjärna orkar med denna vecka!
Imorgon är sista VFU-dagen och på fredag ska ett grupparbete genomföras, detta grupparbete känns väldigt "i sista minuten". Jag har flera gånger försökt få till ett möte med den person som innefattas i arbetet förutom jag, men hon kommer hela tiden med undanflykter för att inte träffas.
Nåväl, på fredag ses vi. Då jävlar ska det vara effektivt!
tisdag 20 oktober 2009
Ute ur dimman för ett ögonblick
Dagen har faktist varit bra. Den började med bajs i hjärnan imorse men efter att ha gått till skogen med barnen och tagit några koppar kaffe så kände jag en känsla jag längtat efter ett tag nu.
En känsla av någon slags gnista. Den har hållt i sig hela dagen sedan dess.
Det är underligt att det är såhär, fram och tillbaka. Jag börjar allvarligt fundera på om jag kanske borde gå till farbror doktorn och kanske få mig en liten stämpel men någon nätt liten diagnos.
Bipolar kanske? eller varför inte en liten slice borderline?!
Ärligt talat... Jag funderar på om jag är borderline. Ja, det är ju svårt att själv veta hur man mår om man mår som en normal människa. För om man inte är en normal människa så vet man ju inte hur en normal människa mår. Eller så är det helt enkelt så att jag är en normal människa, och alla har sådana här svängningar i humör. Men om så är fallet så är folk jäkligt skickliga på att dölja det!
Jag har börjat damma av lite gamla bekantskaper som jag har här i Göteborg.
Det är läskigt hur snabbt man tappar kontakten med sina gamla kursare när man byter kurs. Det liksom bara blir så. Alla har sina kurser, arbeten, tentor om olika ämnen. Man träffar nytt folk hela tiden och man hinner helt enkelt inte med att reflektera över vilka av kontakterna som är värda att vårda.
Jag insåg igår att jag saknar min gamla seminariegrupp. Där fanns ett gäng underbara människor. Folk som man kunde prata med om saker. Djupa saker. Folk som inte pratade om vad som hände i senaste avsnittet på "Idol" när man är på krogen med dem. Det är något som jag kan sakna.
Jag tog kontakt med en person från seminariegruppen. Vi bestämde att vi måste gå på gymmet tillsammans snart. Han känner några av de andra i seminariegruppen (som är just de som jag saknar). Så jag hoppas att jag lyckas bygga på det här nätverket som jag saknar.
Det är dags att visa lite framfötter för unge herr Henrik Ragnarsson Låås.
Nu bör jag gå och lägga mig innan tiden sväljer mig. Jag ska upp klockan sju och det är om mindre än fem timmar.
Klart slut!
En känsla av någon slags gnista. Den har hållt i sig hela dagen sedan dess.
Det är underligt att det är såhär, fram och tillbaka. Jag börjar allvarligt fundera på om jag kanske borde gå till farbror doktorn och kanske få mig en liten stämpel men någon nätt liten diagnos.
Bipolar kanske? eller varför inte en liten slice borderline?!
Ärligt talat... Jag funderar på om jag är borderline. Ja, det är ju svårt att själv veta hur man mår om man mår som en normal människa. För om man inte är en normal människa så vet man ju inte hur en normal människa mår. Eller så är det helt enkelt så att jag är en normal människa, och alla har sådana här svängningar i humör. Men om så är fallet så är folk jäkligt skickliga på att dölja det!
Jag har börjat damma av lite gamla bekantskaper som jag har här i Göteborg.
Det är läskigt hur snabbt man tappar kontakten med sina gamla kursare när man byter kurs. Det liksom bara blir så. Alla har sina kurser, arbeten, tentor om olika ämnen. Man träffar nytt folk hela tiden och man hinner helt enkelt inte med att reflektera över vilka av kontakterna som är värda att vårda.
Jag insåg igår att jag saknar min gamla seminariegrupp. Där fanns ett gäng underbara människor. Folk som man kunde prata med om saker. Djupa saker. Folk som inte pratade om vad som hände i senaste avsnittet på "Idol" när man är på krogen med dem. Det är något som jag kan sakna.
Jag tog kontakt med en person från seminariegruppen. Vi bestämde att vi måste gå på gymmet tillsammans snart. Han känner några av de andra i seminariegruppen (som är just de som jag saknar). Så jag hoppas att jag lyckas bygga på det här nätverket som jag saknar.
Det är dags att visa lite framfötter för unge herr Henrik Ragnarsson Låås.
Nu bör jag gå och lägga mig innan tiden sväljer mig. Jag ska upp klockan sju och det är om mindre än fem timmar.
Klart slut!
måndag 19 oktober 2009
Breakdown och tomhet
Jag känner mig så patetisk när jag sitter här och klagar i den här bloggen. Men det är bara så att jag kan inte få fram en lösning på mitt sätt att tänka. Jag måste få väsnas nånstans, och här är platsen där man kan väsnas hur mycket man vill. Så får folk lyssna om de så önskar eller stänga av sina öron.
Jag har haft ett breakdown idag, gråtit som ett förtvivlat barn. Legat på golvet, vridit mig i tårar.
Sedan snabbt torkat tårarna för att kunna gå till tvättstugan för att hämta tvätten. För att sedan återgå till föregående aktivitet.
Jag känner mig så hopplös och jag önskar verkligen att jag kunde komma på ett sätt att börja se världen ur en annorlunda synvinkel än vad jag gör. Jag vill inte ha min hjärna.
Jag vill ha tid hos den där kuratorn imorgon... men det går nog inte.
Det är så lång tid mellan samtalen så jag förstår inte hur det ska hjälpa mig. Jag tror att mina problem är större än att en kurator ska kunna hjälpa mig att hantera dem.
Det ligger djupare. Det känns som att hela min livsåskådning är sjuklig.
Lobotomi tack...
Jag har haft ett breakdown idag, gråtit som ett förtvivlat barn. Legat på golvet, vridit mig i tårar.
Sedan snabbt torkat tårarna för att kunna gå till tvättstugan för att hämta tvätten. För att sedan återgå till föregående aktivitet.
Jag känner mig så hopplös och jag önskar verkligen att jag kunde komma på ett sätt att börja se världen ur en annorlunda synvinkel än vad jag gör. Jag vill inte ha min hjärna.
Jag vill ha tid hos den där kuratorn imorgon... men det går nog inte.
Det är så lång tid mellan samtalen så jag förstår inte hur det ska hjälpa mig. Jag tror att mina problem är större än att en kurator ska kunna hjälpa mig att hantera dem.
Det ligger djupare. Det känns som att hela min livsåskådning är sjuklig.
Lobotomi tack...
söndag 18 oktober 2009
Helg
Igår lördag åkte jag hem till Björn på eftermiddagen, satt där ett tag och kollade på tv, vi tog en promenad upp på Ramberget och ner igen. Vi började kolla på Tjenare Kungen och tog några öl. Filmen fick oss såklart att bli dunderinspirerade och vi började jamma på synth och gitarr, det var mysigt!
Efter några timmar bestämde vi oss för att det fick bli utgång denna kväll. Målet var Gretas men vi hamnade på Gossip vilket var ett fullgott alternativ. Men innan Gossip droppade vi in på 7:ans Ölhall och hämtade upp Patrik och Johan, sedan bar det iväg. Vid Gossip blev det lite dansande, drickande och tjötande. Sedan hemgång för min del.
Nu är det söndag, imorgon börjar vardagen igen.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag hatar vardagen. Men idag är min åsikt helt det omvända.
Visst, igår var en riktigt trevlig dag men idag så infinner sig den där känslan av ensamhet och isolation igen. Jag saknar Cecilia, så jävla mycket. Det gör så ont att inte ha henne hos mig.
Idag är en sådan där dag då man sitter och bara stirrar och känner sig en aning patetisk. Oron för framtiden och allt annat gnager som sandpapper i hjärtat och smärtan stiger mig upp i strupen.
Det är såna här dagar som jag tvivlar på den väg som jag idag går. Vill jag verkligen göra det som jag håller på med idag eller gör jag det för någon annans skull? Varför utbildar jag mig? Sökte jag rätt utbildning?
Allt ifrågasätts en dag som denna.
Jag funderar på att skriva sammanfatta min blogg strax innan jag går till kuratorn nästa gång så att jag kan ta med mig lite av de tankar och känslor jag stöter på mellan mötena. För oftast är det så att jag glömmer bort alla tråkigheter när jag är där. Hjärnan förtränger...
Jag är så dramatisk i mina känslor.
Jag menar inte att jag får vredesutbrott och sånt, men jag har ett så dramatiskt språk när jag förklarar mina känslor. Jag använder ofta ord som: "döda", "förgifta" och annat. T.ex. "Ibland känns det som att min hjärna blivit förgiftad, som att en slags syra smutsar ner min hjärna och sprider sig och ligger kvar och fräter i timmar." Ja.. Så känner jag ibland. Så känner jag nu.
Hur som helst, det känns som att det är svårt att göra sig förstådd ibland när man använder sig av sådant språk.
Nu ska jag försöka få mina kläder rena.. men helst av allt skulle jag vilja vara lortig just nu.
Efter några timmar bestämde vi oss för att det fick bli utgång denna kväll. Målet var Gretas men vi hamnade på Gossip vilket var ett fullgott alternativ. Men innan Gossip droppade vi in på 7:ans Ölhall och hämtade upp Patrik och Johan, sedan bar det iväg. Vid Gossip blev det lite dansande, drickande och tjötande. Sedan hemgång för min del.
Nu är det söndag, imorgon börjar vardagen igen.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag hatar vardagen. Men idag är min åsikt helt det omvända.
Visst, igår var en riktigt trevlig dag men idag så infinner sig den där känslan av ensamhet och isolation igen. Jag saknar Cecilia, så jävla mycket. Det gör så ont att inte ha henne hos mig.
Idag är en sådan där dag då man sitter och bara stirrar och känner sig en aning patetisk. Oron för framtiden och allt annat gnager som sandpapper i hjärtat och smärtan stiger mig upp i strupen.
Det är såna här dagar som jag tvivlar på den väg som jag idag går. Vill jag verkligen göra det som jag håller på med idag eller gör jag det för någon annans skull? Varför utbildar jag mig? Sökte jag rätt utbildning?
Allt ifrågasätts en dag som denna.
Jag funderar på att skriva sammanfatta min blogg strax innan jag går till kuratorn nästa gång så att jag kan ta med mig lite av de tankar och känslor jag stöter på mellan mötena. För oftast är det så att jag glömmer bort alla tråkigheter när jag är där. Hjärnan förtränger...
Jag är så dramatisk i mina känslor.
Jag menar inte att jag får vredesutbrott och sånt, men jag har ett så dramatiskt språk när jag förklarar mina känslor. Jag använder ofta ord som: "döda", "förgifta" och annat. T.ex. "Ibland känns det som att min hjärna blivit förgiftad, som att en slags syra smutsar ner min hjärna och sprider sig och ligger kvar och fräter i timmar." Ja.. Så känner jag ibland. Så känner jag nu.
Hur som helst, det känns som att det är svårt att göra sig förstådd ibland när man använder sig av sådant språk.
Nu ska jag försöka få mina kläder rena.. men helst av allt skulle jag vilja vara lortig just nu.
onsdag 14 oktober 2009
Invalidos
Sitter nu här i göteborgsmorgonen och surplar kaffe efter bästa förmåga.
Jag gick upp klockan tjugo i sex idag, trots att jag börjar sent. Tänkte jag ville ha tid på mig att förbereda inför VFU-bedömningen. Men jag har inte gjort så mycket mer denna morgon än att lyssna på P3 och druckit kaffe.
Det är en timme kvar tills det är dags att springa till bussen.
Jag är tydligen inne i en vårdperiod just nu. Imorgon ska jag till vårdcentralen för att besöka kuratorn. Har fått tid klockan 11:00. Idag sökte jag tid igen, men denna gång var det ej för psykiska men, utan snarare för den fördömda ryggvärken som har uppkommit efter fallet i trappen. Jag halkade i trappen förra torsdagen när jag var på väg till VFU:n. Trodde jag klarat mig relativt oskadd men sedan dess har smärtan bara stigit.
Nu är det så illa att det förhindrar min rörelseförmåga. Jag kan inte träna och jag kan inte fungera fullt ut som förskolepedagog då detta yrke innefattar en hel del hukande och stojande.
Hoppas få tid snart iaf, och att tiden inte inkräktar på VFU-tiden då jag redan varit borta för mycket från min VFU som det är.
Nu ska jag dricka mer kaffe, och sedan äta lite frukost.
Knarparsmack!
Jag gick upp klockan tjugo i sex idag, trots att jag börjar sent. Tänkte jag ville ha tid på mig att förbereda inför VFU-bedömningen. Men jag har inte gjort så mycket mer denna morgon än att lyssna på P3 och druckit kaffe.
Det är en timme kvar tills det är dags att springa till bussen.
Jag är tydligen inne i en vårdperiod just nu. Imorgon ska jag till vårdcentralen för att besöka kuratorn. Har fått tid klockan 11:00. Idag sökte jag tid igen, men denna gång var det ej för psykiska men, utan snarare för den fördömda ryggvärken som har uppkommit efter fallet i trappen. Jag halkade i trappen förra torsdagen när jag var på väg till VFU:n. Trodde jag klarat mig relativt oskadd men sedan dess har smärtan bara stigit.
Nu är det så illa att det förhindrar min rörelseförmåga. Jag kan inte träna och jag kan inte fungera fullt ut som förskolepedagog då detta yrke innefattar en hel del hukande och stojande.
Hoppas få tid snart iaf, och att tiden inte inkräktar på VFU-tiden då jag redan varit borta för mycket från min VFU som det är.
Nu ska jag dricka mer kaffe, och sedan äta lite frukost.
Knarparsmack!
tisdag 13 oktober 2009
Imorgon är det dags för VFU-bedömning!
Ja, nog fan är det det! Och nog fasen är det väl så att jag känner mig förberedd! Japp!
Hade lite möte med min LLU:are idag och gick igenom aktiviteten jag planerat och så gick vi igenom en självutvärdering som jag har gjort. Det kändes riktigt skönt att få lite bekräftelse på att man inte var ute och cyklade. Vi diskuterade hur komplex lärarrollen verkligen är och att man faktist inte alltid kan vara änglapedagog.
Slutade vid tretiden då vi hade drop-utfika med föräldrarna. Jag greppade en bit kladdkaka och gav mig av mot buss 19 från Mölndal mot Pilbågsgatan. Under färden samtalade jag med Björn som spottade och fräste åt barnskötare som trodde de var chef och president.
Väl hemma fick jag med glädje se att jag fått mitt Visa-kort och det trådlösa nätverkskortet som jag köpte för snart en månad sedan. Tydligen är frakttiden från Kina och hit så pass lång.
Nu funderar jag på om jag ska ta och springa upp i köket för att woka lite rotfrukter. Det är i stort sett vad jag har råd att livnära mig på just nu. Jag har 50 kronor tills den 25:e och de skall jag ha att betala kuratorn med. Haha... Då är det verkligen tragiskt! XD
Hade lite möte med min LLU:are idag och gick igenom aktiviteten jag planerat och så gick vi igenom en självutvärdering som jag har gjort. Det kändes riktigt skönt att få lite bekräftelse på att man inte var ute och cyklade. Vi diskuterade hur komplex lärarrollen verkligen är och att man faktist inte alltid kan vara änglapedagog.
Slutade vid tretiden då vi hade drop-utfika med föräldrarna. Jag greppade en bit kladdkaka och gav mig av mot buss 19 från Mölndal mot Pilbågsgatan. Under färden samtalade jag med Björn som spottade och fräste åt barnskötare som trodde de var chef och president.
Väl hemma fick jag med glädje se att jag fått mitt Visa-kort och det trådlösa nätverkskortet som jag köpte för snart en månad sedan. Tydligen är frakttiden från Kina och hit så pass lång.
Nu funderar jag på om jag ska ta och springa upp i köket för att woka lite rotfrukter. Det är i stort sett vad jag har råd att livnära mig på just nu. Jag har 50 kronor tills den 25:e och de skall jag ha att betala kuratorn med. Haha... Då är det verkligen tragiskt! XD
måndag 12 oktober 2009
I väntan på ett samtal från mor
Jag sitter just nu och väntar på att min mor ska ringa mig.
Eftersom jag inte själv har några pengar på mobilen blev det ett jäkla maskineri att få fram ett meddelande till henne att jag vill att hon ska ringa.
Hur som helst.. efter mycket om och men kom jag fram till att man ju faktist kunde hitta telefonnummer på hitta.se. Så jag sökte upp Anders nummer, eftersom det försvunnit ur min mobil när SIM-kortet slutade fungera. Jag gick till Gratissms.se och skickade ett meddelande.
Få se om han läser det och vidarebefodrar till min mor eller ej.
Hoppas det.
Eftersom jag inte själv har några pengar på mobilen blev det ett jäkla maskineri att få fram ett meddelande till henne att jag vill att hon ska ringa.
Hur som helst.. efter mycket om och men kom jag fram till att man ju faktist kunde hitta telefonnummer på hitta.se. Så jag sökte upp Anders nummer, eftersom det försvunnit ur min mobil när SIM-kortet slutade fungera. Jag gick till Gratissms.se och skickade ett meddelande.
Få se om han läser det och vidarebefodrar till min mor eller ej.
Hoppas det.
lördag 10 oktober 2009
Festande och viktnedgång
Igår var jag med ner på Haket med Kristin, Björn, Patrik, Paula, Adde och Kristins gamla brevvän Madeleine. Det var riktigt trevligt, fast jag hade faktist kunnat tänka mig att ha stannat längre.
Patrik skulle upp och jobba och Björn var trött.
Ett tag funderade jag på att dra vidare till Rockbaren, men jag vet ju hur det skulle ha slutat då.
Varje kväll som avslutas på Rockbaren raderas från minnet dagen efter. Man minns inte hur man kom hem, men man känner den fysiska smärtan av de skador man förvållat sig på sin resa mot hemmet.
Hur som helst, vi drog ner till Järntorget köpte lite mat; jag beställde en falafelrulle. Då ansåg jag kvällen vara fullbordad och tog spårvagn och buss hemåt.
Idag vaknade jag 15:00.. Shit. Jag antar att man sover så länge om man sover i genomsnitt 4 timmar varje natt på vardagarna. Igår gick jag dessutom upp 06:45 och var ute och festade till 02:30. Så sömnen var väl behövlig.
Jag vägde mig i morse. Det är alltid en fröjd att väga sig efter att man har festat för man förlorar så mycket i vikt. Jag vet att det bara är på grund av att man pissar som en idiot av alkohol. Men det är ändå kul att se vågen visa en siffra som aldrig varit lägre!
En annan sak som alkohol gör med processandet av födoämnen är att man alltid skiter som en gud efter en fest. Jaja.. Nu vet ni det!
Det kanske blir utgång ikväll också, jag vet inte riktigt ännu. Men jag har iaf inte råd att betala inträde någonstans. Jag är den fattige studenten just nu. Har enbart 50 kr kvar, och de skall jag betala vårdcentralen med.
Send me money!
Patrik skulle upp och jobba och Björn var trött.
Ett tag funderade jag på att dra vidare till Rockbaren, men jag vet ju hur det skulle ha slutat då.
Varje kväll som avslutas på Rockbaren raderas från minnet dagen efter. Man minns inte hur man kom hem, men man känner den fysiska smärtan av de skador man förvållat sig på sin resa mot hemmet.
Hur som helst, vi drog ner till Järntorget köpte lite mat; jag beställde en falafelrulle. Då ansåg jag kvällen vara fullbordad och tog spårvagn och buss hemåt.
Idag vaknade jag 15:00.. Shit. Jag antar att man sover så länge om man sover i genomsnitt 4 timmar varje natt på vardagarna. Igår gick jag dessutom upp 06:45 och var ute och festade till 02:30. Så sömnen var väl behövlig.
Jag vägde mig i morse. Det är alltid en fröjd att väga sig efter att man har festat för man förlorar så mycket i vikt. Jag vet att det bara är på grund av att man pissar som en idiot av alkohol. Men det är ändå kul att se vågen visa en siffra som aldrig varit lägre!
En annan sak som alkohol gör med processandet av födoämnen är att man alltid skiter som en gud efter en fest. Jaja.. Nu vet ni det!
Det kanske blir utgång ikväll också, jag vet inte riktigt ännu. Men jag har iaf inte råd att betala inträde någonstans. Jag är den fattige studenten just nu. Har enbart 50 kr kvar, och de skall jag betala vårdcentralen med.
Send me money!
fredag 9 oktober 2009
Avsked
Jag skriver detta blogginlägg för att ta avsked...
Nej gott folk, jag tänker inte skriva ett självmordsmeddelande! :-P Jag mår bättre idag, av någon anledning. Men jag ska ändå gå till kuratorn på torsdag.
Jag skriver ett avsked till min vän, eller jag kanske borde säga före-detta vän, Petra.
Efter en färd genom Värmlands skogar i somras har vi inte talat med varandra alls.
Jag har inte gjort ett enda försök att ta kontakt med henne. Från henne har ett försök till kontakt kommit. Ett grattis på min födelsedag. Jag borde ha svarat på det, och skrivit ett grattis tillbaka på hennes. Men det hände inte.
Anledningen till att jag skriver detta nu är för att jag såg att hon tagit bort mig som vän på facebook. Gud vad patetiskt det känns att jag definierar mina vänskaper i vilken status man har på Facebook. Nåväl, denna upptäckt fick mig att skriva detta.
Jag är lättad, jag vet inte varför. Men jag känner lättnad. Petra var en väldigt god vän till mig men det kanske är bäst såhär. Jag borde bara sagt det rätt ut istället för att tiga. Jag är tigandets mästare... Det är det som gör mig deprimerad.
Hur som helst. Petra, om du läser detta så vill jag att du ska veta att du alltid kommer vara en av de stora i mitt minne. Men jag vet inte om vi klarar av varandra.
Jag vet inte... Kanske i framtiden.
Jag läser din blogg och ser att du har tackat ja till en lägenhet i Falun. Det glädjer mig.
Jag önskar dig all lycka i framtiden.
Nej gott folk, jag tänker inte skriva ett självmordsmeddelande! :-P Jag mår bättre idag, av någon anledning. Men jag ska ändå gå till kuratorn på torsdag.
Jag skriver ett avsked till min vän, eller jag kanske borde säga före-detta vän, Petra.
Efter en färd genom Värmlands skogar i somras har vi inte talat med varandra alls.
Jag har inte gjort ett enda försök att ta kontakt med henne. Från henne har ett försök till kontakt kommit. Ett grattis på min födelsedag. Jag borde ha svarat på det, och skrivit ett grattis tillbaka på hennes. Men det hände inte.
Anledningen till att jag skriver detta nu är för att jag såg att hon tagit bort mig som vän på facebook. Gud vad patetiskt det känns att jag definierar mina vänskaper i vilken status man har på Facebook. Nåväl, denna upptäckt fick mig att skriva detta.
Jag är lättad, jag vet inte varför. Men jag känner lättnad. Petra var en väldigt god vän till mig men det kanske är bäst såhär. Jag borde bara sagt det rätt ut istället för att tiga. Jag är tigandets mästare... Det är det som gör mig deprimerad.
Hur som helst. Petra, om du läser detta så vill jag att du ska veta att du alltid kommer vara en av de stora i mitt minne. Men jag vet inte om vi klarar av varandra.
Jag vet inte... Kanske i framtiden.
Jag läser din blogg och ser att du har tackat ja till en lägenhet i Falun. Det glädjer mig.
Jag önskar dig all lycka i framtiden.
En sån där lista
Ditt namn: Olof Henrik Ragnarsson Låås
Är du snygg: Ibland
Födelseår: 87
Ditt födelseställe: Mora
Spelar du något instrument: Ett flertal; gitarr, bas, trummor, piano, flöjt, bombard m.m.
Ligger Skåne i Sverige: Ja.
Har du några danska släktingar: Nej.
Dina första tankar när du vaknar: JA!!! / NEJJ!!!
Är du hungrig: Lite
Vart befinner du dig just nu: I mitt studentrum i Göteborg
Vart bor du: Olofshöjd på Johanneberg i Göteborg
Är du bra på: Att räkna ut saker i huvudet.
Vilket land kommer du ifrån: Sverige
Din mobiltelefon: Gammal döende Samsung
Låt som jag lyssnar på just nu: Imogen Heap - Hide and seek
Är du sexig: Enligt Cecilia :-P
Antal timmar sömn: 5
Vem är snyggast: Cecila
Vem vet mest om dig: Cecilia och Björn
Vem vet du mest om: Björn
Vem vill du ha just nu: Cecilia
Vem hatar du mest i hela jävla världen: Ingen
Höger eller Vänsterhänt: Högerhänt
Språk: Svenska, Engelska, Järnamål. Lite tyska.
Vilka sjukdomar: Kreativitet.
Ditt mål i livet: Att finna trygghet i mig själv.
Sängdags: Gärna nu, men jag måste på praktik snart. Så det blir väl inatt någon gång.
Saker du bara måste göra: Åka till USA och hälsa på, bajsa, yla.
Känner du en snygg kille: Javisst, nog gör jag det.
Har du körkort: Nej :-/ Men jag har spårvagnskort! =D
Vilka cigg gillar du mest: Luft
Brukar du svara på kontaktannonser: Haha, nej.
Åsikt om jultomten: Han borde skämmas då han aldrig följer med ut på krogen nån gång.. Jävla tråkmåns.
Äger du några vapen: Nävar och ord.
Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja: Rälg Olof Erik Henrik Ragnarsson Låås Erke (jag är för långa namn)
Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig: Vet inget mer än Henrik
Pepsi eller Coca cola: Pepsi Max
McDonalds eller Burger King: Ingen av dem.
Mjölk: Havremjölk.
Röker du: Nepp.
Svär du: Emellanåt.
Sjunger du: Varje dag.
Duschar du dagligen: Oftast
Har du varit kär: Absolut
Är du kär nu: Absolut!
Den starkaste du vet: Vet ej.
Vill du gå på högskola: Jag går på universitet
Vill du gifta dig: Ja!
Tycker du att du är attraktiv: Vissa dagar, men andra dagar kan det vara motsatsen.
Är du en hälsogeek: Ibland
Kommer du överrens med dina föräldrar: Nja. Ibland så.
Vad vill du arbeta med när du blir stor: Världspresident och kung över smör.
Din hårfärg och frisyr: brunt
Skorna du hade på dig idag: Inga än..
Kläder du hade på dig idag: Mjukisbyxor och munktröja
Vad har du på dig nu: Grå byxor, skjorta och slips.
Favoritfärg på kläder: Vit
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu: Frack
För ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden: 300 - 500
Skolväska just nu: en brun som jag fick av Julia och Cecilia
Har du rosa kamouflage-kläder: Nej
Handväska eller liknande just nu: Man bag eller vad fan folk kallar dem
Har du glasögon: Ja, väldigt sneda
Din perfekta pizza: Massor av lök, svamp. Sedan en massa frukt: Ananas, Mango, Mandarin och Banan med curry och häv på lite cocos också!
Randigt, rutigt eller blommigt: Rutigt
Favoritårstid: vår / sommar
Favoritmat och dryck: Falafel / öl
Favoritdjur: Katt
Favoritparfym: Björn bort 109
Favorittv-program: Inga
Favoritämne i skolan: Drama
Favoritsysselsättning: Gos
Favoritbyxor: Mina vita!
Favoritregissör: Bergman
Favoritartist/grupp: Just nu har jag ingen
Choklad elller vaniljglass: choklad
Gillar du när det åskar: Nja, ibland.
När ska du festa nästa gång: Ikväll tror jag. Om allt går väl.
Vad köpte du senast: Pizza.
Hur mycket pengar har du: 1001 kronor på kontot ca 50 kr i plånboken.
Hur svarar du i telefonen hemma: Hemma hos mamma: "10275"
Hur svarar du i mobilen: Henrik! / Ja, det var Henrik! / Salvador Dalí!
Vem ringde du senast: Björn Axelsson
Vem ringde senast till dig: Kristin Nielsen
Senast kramat: Kristin
Sov du ensam inatt: Ja :-(
Vem sov du hos senast: Hemma hos Björn.
Vem sov hos dig senast: Cecilia
Druckit alkohol den senaste månaden: Ja
Ätit sushi den senaste månaden: Jag tror det
Blivit slagen den senaste månaden: Nej, men jag har slagit mi.
Är du snygg: Ibland
Födelseår: 87
Ditt födelseställe: Mora
Spelar du något instrument: Ett flertal; gitarr, bas, trummor, piano, flöjt, bombard m.m.
Ligger Skåne i Sverige: Ja.
Har du några danska släktingar: Nej.
Dina första tankar när du vaknar: JA!!! / NEJJ!!!
Är du hungrig: Lite
Vart befinner du dig just nu: I mitt studentrum i Göteborg
Vart bor du: Olofshöjd på Johanneberg i Göteborg
Är du bra på: Att räkna ut saker i huvudet.
Vilket land kommer du ifrån: Sverige
Din mobiltelefon: Gammal döende Samsung
Låt som jag lyssnar på just nu: Imogen Heap - Hide and seek
Är du sexig: Enligt Cecilia :-P
Antal timmar sömn: 5
Vem är snyggast: Cecila
Vem vet mest om dig: Cecilia och Björn
Vem vet du mest om: Björn
Vem vill du ha just nu: Cecilia
Vem hatar du mest i hela jävla världen: Ingen
Höger eller Vänsterhänt: Högerhänt
Språk: Svenska, Engelska, Järnamål. Lite tyska.
Vilka sjukdomar: Kreativitet.
Ditt mål i livet: Att finna trygghet i mig själv.
Sängdags: Gärna nu, men jag måste på praktik snart. Så det blir väl inatt någon gång.
Saker du bara måste göra: Åka till USA och hälsa på, bajsa, yla.
Känner du en snygg kille: Javisst, nog gör jag det.
Har du körkort: Nej :-/ Men jag har spårvagnskort! =D
Vilka cigg gillar du mest: Luft
Brukar du svara på kontaktannonser: Haha, nej.
Åsikt om jultomten: Han borde skämmas då han aldrig följer med ut på krogen nån gång.. Jävla tråkmåns.
Äger du några vapen: Nävar och ord.
Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja: Rälg Olof Erik Henrik Ragnarsson Låås Erke (jag är för långa namn)
Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig: Vet inget mer än Henrik
Pepsi eller Coca cola: Pepsi Max
McDonalds eller Burger King: Ingen av dem.
Mjölk: Havremjölk.
Röker du: Nepp.
Svär du: Emellanåt.
Sjunger du: Varje dag.
Duschar du dagligen: Oftast
Har du varit kär: Absolut
Är du kär nu: Absolut!
Den starkaste du vet: Vet ej.
Vill du gå på högskola: Jag går på universitet
Vill du gifta dig: Ja!
Tycker du att du är attraktiv: Vissa dagar, men andra dagar kan det vara motsatsen.
Är du en hälsogeek: Ibland
Kommer du överrens med dina föräldrar: Nja. Ibland så.
Vad vill du arbeta med när du blir stor: Världspresident och kung över smör.
Din hårfärg och frisyr: brunt
Skorna du hade på dig idag: Inga än..
Kläder du hade på dig idag: Mjukisbyxor och munktröja
Vad har du på dig nu: Grå byxor, skjorta och slips.
Favoritfärg på kläder: Vit
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu: Frack
För ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden: 300 - 500
Skolväska just nu: en brun som jag fick av Julia och Cecilia
Har du rosa kamouflage-kläder: Nej
Handväska eller liknande just nu: Man bag eller vad fan folk kallar dem
Har du glasögon: Ja, väldigt sneda
Din perfekta pizza: Massor av lök, svamp. Sedan en massa frukt: Ananas, Mango, Mandarin och Banan med curry och häv på lite cocos också!
Randigt, rutigt eller blommigt: Rutigt
Favoritårstid: vår / sommar
Favoritmat och dryck: Falafel / öl
Favoritdjur: Katt
Favoritparfym: Björn bort 109
Favorittv-program: Inga
Favoritämne i skolan: Drama
Favoritsysselsättning: Gos
Favoritbyxor: Mina vita!
Favoritregissör: Bergman
Favoritartist/grupp: Just nu har jag ingen
Choklad elller vaniljglass: choklad
Gillar du när det åskar: Nja, ibland.
När ska du festa nästa gång: Ikväll tror jag. Om allt går väl.
Vad köpte du senast: Pizza.
Hur mycket pengar har du: 1001 kronor på kontot ca 50 kr i plånboken.
Hur svarar du i telefonen hemma: Hemma hos mamma: "10275"
Hur svarar du i mobilen: Henrik! / Ja, det var Henrik! / Salvador Dalí!
Vem ringde du senast: Björn Axelsson
Vem ringde senast till dig: Kristin Nielsen
Senast kramat: Kristin
Sov du ensam inatt: Ja :-(
Vem sov du hos senast: Hemma hos Björn.
Vem sov hos dig senast: Cecilia
Druckit alkohol den senaste månaden: Ja
Ätit sushi den senaste månaden: Jag tror det
Blivit slagen den senaste månaden: Nej, men jag har slagit mi.
onsdag 7 oktober 2009
Dimma i huvudet
Jag har bokat tid hos en kurator nu igen. Nu ska jag fan inte sluta gå dit!
Förut slutade det med att jag sa att jag kände mig bra igen, så gick jag. Men se som jag är nu...
Jag fungerar inte.
Jag måste ta itu med saker.
Jag är en mästare på att fly.
Jag har praktik just nu. Det är skitjobbigt att vara där ute på förskolan utan motivation, det känns så hemskt att behöva anstränga sig för att verka glad. Det känns som elakt mot barnen att vara där. Det borde vara någon annan där, någon som kan, vill och orkar.
Ibland är det dock så att jag lyckas glömma bort att tänka när jag är där. När jag leker med barnen. Då fräter det inte lika mycket...
Jag borde ha skrivit processdagbok under min VFU. En gång om dagen. Jag har inte skrivit en sida. Jag har inte ens tänkt på den. Meningen med processdagboken är ju att man ska skriva vad man tänkt på under dagen och hur man tänker. Men jag tänker inte längre. Jag bara vaknar, går, är där och gör det jag ska. Sen går jag hem... och sitter av min fritid. Tills det är dags igen.
Fan.. jag bara klagar. Men det anser jag mig ha rätt till. Och det är fan inte något fel med att klaga. Det måste jag försöka lära mig. Jag förintetgör alltid mina problem. "Nej, men det ska väl bli bra. Det finns ju folk som har det mycket värre än mig". S
So fucking what?! Ja, det finns folk vars familj blivit skjutna eller bombade till köttfärs i krig, det finns de som går på gatorna här i Göteborg och tigger efter pengar, det finns de som lever i fattiga länder och är lyckliga om de får en skål ris om dagen. Men... Jag bryr mig inte längre. För jag kan inte hjälpa någon, inte ens mig själv just nu.
Ursäkta gott folk, om min blogg är ett enda mörkt hål. Men nu är det så att det är här jag spyr.
Det är här jag spyr ord nu för tiden. Denna blogg är min papperskorg, där jag kan öppna skalpen och bara tömma ut skiten. Inte för att det blir bättre... Men jag måste få skrika lite jag också.
Jag har alltid varit så jävla mesig. Jag har aldrig ställt krav och jag har aldrig kunnat göra något för mig själv. Trots att jag idag bor i Göteborg, bor i studentrum, studerar på universitetet och åker spårvagnar som låter "pling pling". Trots allt detta, som borde vara ett tecken på självständighet, så känner jag mig mindre självständig än jag någonsin gjort.
Jag sitter fast i trådar. Jag känner mig som en marionett i samhället, varje tråd är en förväntning. Varje tråd är en tanke från min sida, en syn utifrån. Hur ser andra mig?
Jag är så trött på samhället. Jag är trött på att vara en människa i samhället.
Jag tycker det är så sorgligt att människan glömt bort att den i grund och botten är ett vilddjur och att vi skapat ett samhälle som är vår egen bur.
Jag blir mer och mer anarkist ju äldre jag blir. Vanligtvis brukar väl utvecklingen vara den motsatta?
Förut slutade det med att jag sa att jag kände mig bra igen, så gick jag. Men se som jag är nu...
Jag fungerar inte.
Jag måste ta itu med saker.
Jag är en mästare på att fly.
Jag har praktik just nu. Det är skitjobbigt att vara där ute på förskolan utan motivation, det känns så hemskt att behöva anstränga sig för att verka glad. Det känns som elakt mot barnen att vara där. Det borde vara någon annan där, någon som kan, vill och orkar.
Ibland är det dock så att jag lyckas glömma bort att tänka när jag är där. När jag leker med barnen. Då fräter det inte lika mycket...
Jag borde ha skrivit processdagbok under min VFU. En gång om dagen. Jag har inte skrivit en sida. Jag har inte ens tänkt på den. Meningen med processdagboken är ju att man ska skriva vad man tänkt på under dagen och hur man tänker. Men jag tänker inte längre. Jag bara vaknar, går, är där och gör det jag ska. Sen går jag hem... och sitter av min fritid. Tills det är dags igen.
Fan.. jag bara klagar. Men det anser jag mig ha rätt till. Och det är fan inte något fel med att klaga. Det måste jag försöka lära mig. Jag förintetgör alltid mina problem. "Nej, men det ska väl bli bra. Det finns ju folk som har det mycket värre än mig". S
So fucking what?! Ja, det finns folk vars familj blivit skjutna eller bombade till köttfärs i krig, det finns de som går på gatorna här i Göteborg och tigger efter pengar, det finns de som lever i fattiga länder och är lyckliga om de får en skål ris om dagen. Men... Jag bryr mig inte längre. För jag kan inte hjälpa någon, inte ens mig själv just nu.
Ursäkta gott folk, om min blogg är ett enda mörkt hål. Men nu är det så att det är här jag spyr.
Det är här jag spyr ord nu för tiden. Denna blogg är min papperskorg, där jag kan öppna skalpen och bara tömma ut skiten. Inte för att det blir bättre... Men jag måste få skrika lite jag också.
Jag har alltid varit så jävla mesig. Jag har aldrig ställt krav och jag har aldrig kunnat göra något för mig själv. Trots att jag idag bor i Göteborg, bor i studentrum, studerar på universitetet och åker spårvagnar som låter "pling pling". Trots allt detta, som borde vara ett tecken på självständighet, så känner jag mig mindre självständig än jag någonsin gjort.
Jag sitter fast i trådar. Jag känner mig som en marionett i samhället, varje tråd är en förväntning. Varje tråd är en tanke från min sida, en syn utifrån. Hur ser andra mig?
Jag är så trött på samhället. Jag är trött på att vara en människa i samhället.
Jag tycker det är så sorgligt att människan glömt bort att den i grund och botten är ett vilddjur och att vi skapat ett samhälle som är vår egen bur.
Jag blir mer och mer anarkist ju äldre jag blir. Vanligtvis brukar väl utvecklingen vara den motsatta?
måndag 5 oktober 2009
Längtan
Sitter här nu i natten och känner en massa längtan och saknad.
Jag saknar Cecilia, jag saknar att ha någon vid min sida, att somna brevid, att prata om allt med. Visst, vi kan prata på telefon och så men det är inte samma sak. I want the real deal!
Jag längtar till December då jag får träffa henne igen! Om bara tiden kunde gå fort.
Jag kan inte tänka normalt utan henne här. Jag är så ovan att vara ensam nuförtiden. Jag kan inte koncentrera mig på skolarbete. Jag bara saknar.
Men, jag vänjer mig säkert. Det måste jag göra. Jag får helt enkelt ta och hitta saker att göra för att distrahera mig.
Det är inte bara Cecilia jag saknar. Jag saknar min familj också. Allihopa.
Mamma, Pappa, Cecilia, Anna, Mathias, Sandra, mormor och morfar. Nu finns ju en till liten själ som lockar i Vansbro. Cecilia har nämligen blivit mor till en liten Alfred som jag ju måste träffa så fort som möjligt!
Jag saknar alla i min familj... jag saknar att höra till något.
Ibland saknar jag det stilla livet i Vansbro. Där hade man en grund att stå på, även om jag inte hade så mycket annat. Jag hade inget liv i Vansbro. Men jag hade min familj. Man kan känna sig så ensam i en storstad. Trots att här finns ofantligt mycket fler människor än i lilla hemkommunen så är det så mycket lättare att hamna utanför. Det är svårare att träffa folk, att få riktiga vänner.
Man kan gå ut och gå och känna sig helt transparent. Man syns knappt, för det finns för många att titta på.
I Vansbro behövde man inte anstränga sig så mycket för att vara något. Det räckte med att ha på sig en lustig huvudbonad så var man speciell.
Här finns allt redan. Jag är ingen speciell...
Jag är jag, och jag är ju speciell.
Jag har länge förstått att jag verkligen måste ta och börja träffa folk i den här staden. Folk som inte har med mitt skolarbete att göra. Folk som inte är kursare.
På torsdag ska jag till en repetition med ett studentspelmanslag vid namn Kärlekskollektivet.
Jag har länge grunnat på om jag inte ska ta och gå med där och nu tror jag det är dags.
Jag ska greppa mandolinen och ge mig av till musikhögskolan mot kvällningen.
Jag saknar Cecilia, jag saknar att ha någon vid min sida, att somna brevid, att prata om allt med. Visst, vi kan prata på telefon och så men det är inte samma sak. I want the real deal!
Jag längtar till December då jag får träffa henne igen! Om bara tiden kunde gå fort.
Jag kan inte tänka normalt utan henne här. Jag är så ovan att vara ensam nuförtiden. Jag kan inte koncentrera mig på skolarbete. Jag bara saknar.
Men, jag vänjer mig säkert. Det måste jag göra. Jag får helt enkelt ta och hitta saker att göra för att distrahera mig.
Det är inte bara Cecilia jag saknar. Jag saknar min familj också. Allihopa.
Mamma, Pappa, Cecilia, Anna, Mathias, Sandra, mormor och morfar. Nu finns ju en till liten själ som lockar i Vansbro. Cecilia har nämligen blivit mor till en liten Alfred som jag ju måste träffa så fort som möjligt!
Jag saknar alla i min familj... jag saknar att höra till något.
Ibland saknar jag det stilla livet i Vansbro. Där hade man en grund att stå på, även om jag inte hade så mycket annat. Jag hade inget liv i Vansbro. Men jag hade min familj. Man kan känna sig så ensam i en storstad. Trots att här finns ofantligt mycket fler människor än i lilla hemkommunen så är det så mycket lättare att hamna utanför. Det är svårare att träffa folk, att få riktiga vänner.
Man kan gå ut och gå och känna sig helt transparent. Man syns knappt, för det finns för många att titta på.
I Vansbro behövde man inte anstränga sig så mycket för att vara något. Det räckte med att ha på sig en lustig huvudbonad så var man speciell.
Här finns allt redan. Jag är ingen speciell...
Jag är jag, och jag är ju speciell.
Jag har länge förstått att jag verkligen måste ta och börja träffa folk i den här staden. Folk som inte har med mitt skolarbete att göra. Folk som inte är kursare.
På torsdag ska jag till en repetition med ett studentspelmanslag vid namn Kärlekskollektivet.
Jag har länge grunnat på om jag inte ska ta och gå med där och nu tror jag det är dags.
Jag ska greppa mandolinen och ge mig av till musikhögskolan mot kvällningen.
söndag 4 oktober 2009
Rollerblades!
2009.09.09
Cecilia köpte sig ett par rollerblades på second hand.
Här är premiärturen i studentrummet!
Cecilia köpte sig ett par rollerblades på second hand.
Här är premiärturen i studentrummet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
