Jag vill bara bort...

Jag måste ha hjälp... Ska till kuratorn på tisdag, men egentligen borde jag vara där nu känner jag.
Inatt kunde jag inte sova. Den enda sömn jag fick var något slags vaket drömtillstånd som var blandat av ångesttankar och förträngda minnen.
Jag känner att jag måste göra något åt detta fort, jag klarar inte av livet. Jag kan inte göra normala vardagliga sysslor längre. Allt står och faller, och här sitter jag.
Folk som läser detta kanske tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen. Men det är inte så det funkar. Det här går inte att bara få bort så enkelt.

Igår var en hemsk dag. Jag var otrevlig mot Cecilia på msn, kändes det som. Jag blev frustrerad på min dator och kastade en kaffekopp i väggen av ilska.
Jag känner inte igen mig själv längre. Sån här är inte jag. Jag har aldrig reagerat på det här sättet förut.
Samtidigt som jag känner att jag måste prata med någon om det, så vill jag isolera mig mer och mer. För om jag pratar om hur jag känner så känns det som att jag kommer stöta bort folk.
Jag ska nog ringa min kurator nu. Eller... till telefonsvararen. Ska prata in ett meddelande om hur jag mår just nu, så att jag inte förtränger detta tills på tisdag.

Jag ska lämna in en tenta på torsdag. Jag har inte skrivit ett ord på den. Jag klarar inte av det just nu. Jag kan inte koncentrera mig. Jag måste klara det här...