Jag känner mig så patetisk när jag sitter här och klagar i den här bloggen. Men det är bara så att jag kan inte få fram en lösning på mitt sätt att tänka. Jag måste få väsnas nånstans, och här är platsen där man kan väsnas hur mycket man vill. Så får folk lyssna om de så önskar eller stänga av sina öron.
Jag har haft ett breakdown idag, gråtit som ett förtvivlat barn. Legat på golvet, vridit mig i tårar.
Sedan snabbt torkat tårarna för att kunna gå till tvättstugan för att hämta tvätten. För att sedan återgå till föregående aktivitet.
Jag känner mig så hopplös och jag önskar verkligen att jag kunde komma på ett sätt att börja se världen ur en annorlunda synvinkel än vad jag gör. Jag vill inte ha min hjärna.
Jag vill ha tid hos den där kuratorn imorgon... men det går nog inte.
Det är så lång tid mellan samtalen så jag förstår inte hur det ska hjälpa mig. Jag tror att mina problem är större än att en kurator ska kunna hjälpa mig att hantera dem.
Det ligger djupare. Det känns som att hela min livsåskådning är sjuklig.
Lobotomi tack...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar