Nära kollaps

Att det skulle bli såhär körigt på lärarprogrammet hade jag inte räknat med.
Tydligen anser de att man ska lyckas läsa en bok om dagen (om alla professorer och lektorer ska få som de vill).
Har ännu inte fått min litteratur och folk börjar redan analysera och snacka i pedagogiska teorier. Känns som om jag faller efter utav bara fan. Idag har varit den värsta dagen på mycket länge och än är den inte slut.
Halva dagen har ägnats åt att läsa böcker. Andra halvan åt seminarium och föreläsningar som var obegripliga.
Nu försöker jag plöja igenom en halv bok innan klockan slår midnatt, för imorgon ska Björn ha papperen som vi i panik kopierade upp tidigare idag.
Samtidigt måste jag göra matlåda till imorgon och så känner jag att jag måste ringa hem till Vansbro för att klara av denna press. Jag fattar inte att det måste vara såhär jämt. Att man aldrig kan få hålla sig i synk med omvärlden utan alltid ska ligga steget efter och kämpa och kämpa för att komma ikapp. Dagarna bara dör iväg, det finns aldrig tillräckligt med tid för varken fritid eller vänner.
Samtidigt är allt ett enda jävla myller av papper, tider, böcker, teorier. Jag håller allvarligt talat på att kollapsa. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Och mitt under all denna stress och ångest så trycker CSN på med ytterligare ångest. Om man inte fixar examinationsuppgiften så strejkar det med utbetalningen av CSN-stöd. Då något ljushuvud ansåg att man inte skulle dela upp kursen i delmoment utan alltihop skulle packas ihop till en 15 poängskurs. En misslyckad examination = inga pengar från CSN = inga pengar till hyra = ett helvete.

Jag vill gråta men jag klarar inte av det, och har inte tid med det. Jag vill sova men jag måste läsa klart. Imorgon bitti, klockan åtta ska jag vara på plats i Mölndal för intro inför VFU.
Har tackat nej till alla nollningsaktiviteter, då jag inte törs avvara tid till fritid.
Jag vill leva igen! Kan inte denna vånda vara över snart!

Jag vill ha en kram, och en paus...

Mp3-spelarskatt

Jag rotade igenom minnet på mp3-spelaren och fann en röstinspelning av mig där jag antagligen ligger i sängen och försöker sova, men inte lyckas. Jag tänker helt enkelt för mycket om nätterna.
Hursomhelst, här kommer inspelningen nedskriven:

"Kärleken är det värsta tortyrredskap människan uppfunnit.
Man talar ofta om irrationell rädsla, om irrationella fobier men man talar aldrig om irrationell kärlek.
Kärlek är en irrationell känsla, kärlek är inte logisk.
När Gud är död är mänskligheten och vi söker fortfarande efter svaret.
Människan har en förbannelse som vilar över sig. Denna förbannelse får människan att söka, söka det osökbara.
Vi söker efter svar på frågor som ingen kan ställa rätt, och likväl finnes inget svar.
Vi söker vårt ursprung, människan söker alltid sitt ursprung och det är detta sökande som skapar så mycket oro.
Idag i vår värld existerar mycket krig och elände. Lidande, död, svält, hat, förtryck, orättvisa, fattigdom. Varför frågar vi oss?

Svaret är ganska enkelt, men det svider. Det svider som syra. Syra i ögonen, syra i öronen, syra i vart enda sinne som vi någonsin kan tänka oss använda. Det är som syra för oss.
Svaret är: Det finns ingen anledning. Det finns ingen anledning, det finns ingen mening, det finns ingen logik för allt som vi försöker förklara världen med är sådant som vi själva har skapat.
Människan är besatt av sig själv, sin egen värld och kan inte se utanför sina ramar som vi har byggt upp. Det samhälle som strukturerar oss och våra val, som får oss att välja vilka vägar vi ska vandra i livet. Som stänger in oss, fångar oss, förstör och plöjer upp våra stigar som vi själva vill vandra men som vi aldrig kan se för de är redan förgångna när vi föds.
Det finns ingen mening.

Det verkar som att vi människor tror att vi går framåt i utvecklingen. Det är något som vi trott väldigt länge nu, sedan renässansen. Man blickade framåt mot nya idéer, nya tankar. Men allt har funnits förut, allting. Det finns inga nya tankar, det finns inga nya innovationer.
Allt existerar - Inget existerar. Allt har en mening - Inget har en mening.
Ett människoliv är i grund och botten inte värt någonting. För om en människa ska ha ett värde så måste den värderas av någon.
Låt oss t.ex. ta en uteliggare, utan anhöriga. Vad har den för värde gentemot en moder med barn och man? Självfallet så kommer ni instinktivt att säga att de har samma värde.
För det är ju det som moralen säger, och etiken. Alla har samma värde.
Men så är inte fallet. För modern är värderad, det är inte uteliggaren. Det är ingen som uppskattar, det är ingen som uppmuntrar.
Det finns inget värde i människan..."


Mörkt som natten. Men sådan är jag ibland!
// Henrik

Nollning och bravader

Har inte skrivit på länge nu, för jag har haft så mycket för mig.
Studierna har börjat och jag är mitt inne i nollningsperioden.
Ska lite snabbt dra igenom vad som skedde i måndags när första dagen ägde rum.

Samling på morgonen i Vasakyrkan där rektorer, professorer och diverse viktiga människor höll tal. Däremot så ekade det så hemskt i kyrkan att jag inte hörde ett ord av vad som yttrades.
Där var också musikgruppen Djärv som spelade skön folkmusik!
Efter detta så bar det av för mig ner till Scillerska Gymnasiets aula där SLUG (studentkåren) och diverse andra organisationer höll information, detta ledde till träsmak och leda.
När jag äntligen befriats från detta ok så mötte jag upp med Björn igen och min födelsedag till ära så blev jag minsann bjuden på lunch på den underbara restaurangen Solrosen.
På menyn stod Vegetarisk Lasagne samt en ypperligt välsmakande salladsbuffem, till detta en ÅBRO som antagligen aldrig smakat så gott som just då.
Efter kaffe och ett seriöst dampanfall bar det av till Pedagogen som är den nya universitetsbyggnaden där jag kommer tillbringa en stor del av mina närmaste år.
Det var dags att delas upp i nollningsgrupper, tyvärr hamnade jag och Björn i olika grupper. Men det kanske var bra. Så vi inte klänger på varandra hela tiden utan lär känna de andra istället.

Så var det dags. Nollningen började. Första anhalt Systembolaget. Jag inkasserade 6 burkar fulöl och betalade glad i hågen.
Våran nollningsgrupp hade tilldelats diverse uppdrag att utföra under dagen. Denna aktivitet kallades "Stadskamp".
För att göra en lång historia kort så resulterade det i att jag badade i två fontäner, skrev två kampsånger, drack öl och blev mer och mer berusad.
Den ordinarie aftonen avslutades på rockbaren. Men det slutar icke där.
Jag, en generös Phadder och "Pullan" drog iväg på äventyr efter Göteborgs gator.
Jag vet inte varifrån idén kom eller varför jag gick med på det men tillslut så satt vi alla tre på en stripklubb. O_O (Detta är nog det enda som väcker ångest inom mig dagen efter. Men jag slapp iaf betala. Sätter nog inte min fot på ett sådant där avgrundsställe igen.)
Efter en tid där var det dags för hemfärd.
Det är här som min hjärna ställer om sig till "zombie-mode" och jag börjar flåsande släpa mig fram längs gatorna. Antagligen såg jag ut precis som en zombie, med ett ansiktsuttryck som en död, svett, flås och en gångstil som verkade tillhöra en person som fallit offer för en misslyckad lobotomering. Inte nog med det så hade jag massor av blåa tuschnollor klottrade i ansiktet och hade blöta kläder efter fontänbad.

Själva ankomsten till mitt hem minns jag inte. Det jag kan utröna av hur det såg ut dagen efter i mitt rum så hade jag lyckats klä av mig, låsa dörren, ställt klockan på väckning (12:00) och somnat på gardinerna som jag lagt på sängen.

Dagen efter

Vaknar upp av att det tjuter i rummet. Lokaliserar ljudet till klockradion och får en smärre chock när jag inser att den stått och tjulat i en timme. Jag har försovit mig.
Denna dag var det introduktionsföreläsningar och jag skulle med största säkerhet missa den första.
Jag flög ur sängen, greppade ett par byxor och började flyga runt i rummet för att göra allt iordning. Kände en smak som påminde om bajs och öl i munnen så tandborstning var ett krav innan jag lämnade hemmet.
Medans jag står där och betraktar en otroligt sliten och bakfull Henrik i spegeln så tycker jag att byxorna sitter väldigt underligt. Jag förstår inte riktigt vad som kan vara fel så jag börjar inpektera dem och upptäcker till min förvåning att jag har fickor på framsidan av byxorna.
Jag hade satt dem bak-och-fram. Hade jag inte märkt det då så hade jag förmodligen sprungit iväg, klädd på detta sätt.
Med några skrattsalvor vände jag på byxorna och drog iväg till universitetet för att uppleva den första föreläsningen på kursen.
Under dagens gång blev jag mindre och mindre bakfull. Hängde lite med Björn, Patrik och nån mer snubbe. Avslutade aftonen med dataspel och dusch...

Nu måste jag avsluta och gömma mig för nu börjar det åska!
Kram o Krax!