Dimma i huvudet

Jag har bokat tid hos en kurator nu igen. Nu ska jag fan inte sluta gå dit!
Förut slutade det med att jag sa att jag kände mig bra igen, så gick jag. Men se som jag är nu...
Jag fungerar inte.
Jag måste ta itu med saker.
Jag är en mästare på att fly.

Jag har praktik just nu. Det är skitjobbigt att vara där ute på förskolan utan motivation, det känns så hemskt att behöva anstränga sig för att verka glad. Det känns som elakt mot barnen att vara där. Det borde vara någon annan där, någon som kan, vill och orkar.
Ibland är det dock så att jag lyckas glömma bort att tänka när jag är där. När jag leker med barnen. Då fräter det inte lika mycket...

Jag borde ha skrivit processdagbok under min VFU. En gång om dagen. Jag har inte skrivit en sida. Jag har inte ens tänkt på den. Meningen med processdagboken är ju att man ska skriva vad man tänkt på under dagen och hur man tänker. Men jag tänker inte längre. Jag bara vaknar, går, är där och gör det jag ska. Sen går jag hem... och sitter av min fritid. Tills det är dags igen.

Fan.. jag bara klagar. Men det anser jag mig ha rätt till. Och det är fan inte något fel med att klaga. Det måste jag försöka lära mig. Jag förintetgör alltid mina problem. "Nej, men det ska väl bli bra. Det finns ju folk som har det mycket värre än mig". S
So fucking what?! Ja, det finns folk vars familj blivit skjutna eller bombade till köttfärs i krig, det finns de som går på gatorna här i Göteborg och tigger efter pengar, det finns de som lever i fattiga länder och är lyckliga om de får en skål ris om dagen. Men... Jag bryr mig inte längre. För jag kan inte hjälpa någon, inte ens mig själv just nu.

Ursäkta gott folk, om min blogg är ett enda mörkt hål. Men nu är det så att det är här jag spyr.
Det är här jag spyr ord nu för tiden. Denna blogg är min papperskorg, där jag kan öppna skalpen och bara tömma ut skiten. Inte för att det blir bättre... Men jag måste få skrika lite jag också.
Jag har alltid varit så jävla mesig. Jag har aldrig ställt krav och jag har aldrig kunnat göra något för mig själv. Trots att jag idag bor i Göteborg, bor i studentrum, studerar på universitetet och åker spårvagnar som låter "pling pling". Trots allt detta, som borde vara ett tecken på självständighet, så känner jag mig mindre självständig än jag någonsin gjort.
Jag sitter fast i trådar. Jag känner mig som en marionett i samhället, varje tråd är en förväntning. Varje tråd är en tanke från min sida, en syn utifrån. Hur ser andra mig?
Jag är så trött på samhället. Jag är trött på att vara en människa i samhället.

Jag tycker det är så sorgligt att människan glömt bort att den i grund och botten är ett vilddjur och att vi skapat ett samhälle som är vår egen bur.
Jag blir mer och mer anarkist ju äldre jag blir. Vanligtvis brukar väl utvecklingen vara den motsatta?