Konsten att finna sig själv, och att acceptera sin situation

Just nu är mitt största projekt att finna mitt egna jag.
De senaste dagarna har jag mått bättre än jag gjort på länge. Det kan inte bero på tabletterna jag börjat ta för det skall tydligen ta runt två veckor innan de börjar märkas av.
Hur som helst. Jag har börjat göra saker. Jag tar initiativ för första gången på väldigt länge. Det är skönt att inte hålla sig själv fången i sitt eget tänk.
Rep för rep börjar jag lösa upp den härva som jag satt mig i genom. Från och med nu tänker jag köra på det här spåret. Jag måste vara ärlig, mot mig själv och på det sättet kan jag vara ärlig mot andra.

Jag har kommit fram till att mycket i mitt liv har styrts av en saknadskänsla. Jag har sökt mig till trygghet och bekräftelse. Men jag har insett att jag kan inte leva på andras bekräftelse. Jag måste börja bekräfta mig själv.
Samtidigt som jag har varit allt för beroende av andra har jag stött bort dem, oftast i form av anklagelser om att de kräver för mycket av mig eller att de inte förstår sig på mig.
Jag har skyllt ifrån mig det mesta. På andras brist på förstående, men också på min uppväxt.

Jag har kommit fram till att det spelar ingen roll vilken bakgrund jag har. Vilka eller vad som har format mig. Utan idag är det jag som tar besluten. Det är jag som har ansvaret för mitt liv, ingen annan.
Brutal ärlighet... är nya mottot. Jag ska se mig själv, och andra. Jag ska förstå mina känslor och inte låta svunna tider styra mitt liv.

Jag kan inte leva på fler ställen, olika tidsepoker samtidigt.
Jag kan inte styra andras val och åsikter, jag kan inte låta andras val och åsikter styra mig.
Man kan bara acceptera och göra det bästa av situationen, inte låsa fast sig.
Jag tänker inte låta mig själv vara handikappad längre.