Jag tycker bussåkning är något av det tristaste man kan ägna sig åt. Inte på grund av att själva sättet att färdas på är hemskt utan snarare för människorna man brukar färdas med.
Alla stirrar ut i tomma intet, ingen talar, alla är tysta som möss för att sedan skynda sig av bussen i ett språng. Helst ska man inte röra sig eller stöta till någon annan när man går av heller, hur nu det ska gå till.
Själv känner jag mig som en hyperaktiv räka när jag är på bussen. Jag vet inte om folk tycker jag stirrar på dem när jag står/sitter där på bussen. Men jag gör sådant, jag studerar folk och min omgivning. Jag kan inte sitta och stirra ut i intet som alla andra.
Allra bäst hade varit om man hade tagit mod till sig såpass att man bröt normen och började prata. Men... Jag befinner mig i kalla nord. Här föredrar man tystnad på bussen/spårvagnen! Det är en sak som vi har gemensamt med japanerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar