Jag har tappat världen...

Nu är det svart. Alla mina drömmar, alla mina avsikter, allt som jag trott på har jag förlorat.
Jag vet inte längre vem jag är, jag har glömt bort hur man känner. Har jag någonsin haft förmågan att känna?
Alla känslor som jag någonsin haft har dött. Falnat bort.

Jag har kommit fram till en sak. Jag saknar självbild. Jag vet inte vem jag är. Varje projekt, alla drömmar och idéer jag någonsin kommit på har slutat på samma sätt. De faller samman som en varmluftsballong som punkterats.

Jag står inför ett vägskäl i mitt liv, det är i alla fall så som det känns. Jag måste ta itu med mitt psyke. Jag måste inse att det inte går över av sig själv. Det blir aldrig bättre om jag inte tar tag i det. Jag måste göra något, och det kommer förmodligen att göra ont. Både för mig och för andra.
Nej, kära läsare, jag ska inte ta livet av mig men jag måste byta riktning. Jag måste stanna upp och tänka.

Det jag skriver här känns för mig mest som svammel, men det är vad som händer i min hjärna nu. Svammel... Jag kan inte greppa mig själv, jag kan inte greppa världen.
För att visualisera hur jag känner vill jag likna mitt liv vid två stockar som flyter brevid varandra i en å. Den ena stocken är omgivningen, världen och alla människor som finns i min närhet. Den andra stocken är mitt psyke. Där står jag, med ett ben på varje stock och känner hur de glider längre och längre isär. Jag förlorar båda. De glider bort.

Jag har varit deprimerad i några år nu. I januari började jag få panikattacker, sedan dess har de återkommit med jämna mellanrum. Nu känns det som om den sista smällen är påväg och jag är så rädd att det ska ske när någon är i min närhet. Jag vill inte visa mig så svag som jag är.

Jag jag jag jag jag jag.....
Jag kan inte rikta mig mot någon annan. Det är mot mig själv som jag riktar allt. Hat, besvikelse, kärlek, glädje, sorg. Jag delar inte med mig. Allt riktar jag in mot mig själv.
Hur blev jag såhär?