Ok, då. en uppdatering...

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag har varit till läkaren och tagit blodprov och jag har också fått antidepressiva utskrivna, samt något slags ångest/orosdämpande medel som jag ska ta vid behov eller om jag har svårt att somna.
Så, då var man en tablettkille då :-P
Hur som helst. I onsdags var jag till ett ställe som hette Al-Anon, är ni intresserade av vad det är så får ni kolla upp det själva. Det hjälpte iaf och jag börjar förstå så sakterliga vad som sker i mitt huvud.
Jag kan säga att jag mår bättre än jag gjort på väldigt länge! Nu gäller det bara att reda upp mitt liv. Jag förstår att jag har sårat många människor genom mitt agerande senaste tiden, och jag har ingen annan att skylla på för mina förluster än mig själv.

Jag har märkt av lite bieffekter av de antidepressiva. Jag har tappat matlusten helt. Jag känner ingen hunger. På fyra dagar har 5 kilo försvunnit. Det är inte bra. Ska försöka sköta maten även om jag inte är hungrig.

Jag är trött på mig själv...

Tror jag ger fan i att skriva här ett tag nu. Är så trött på att höra mitt eget gnäll...

Jag vill bara bort...

Jag måste ha hjälp... Ska till kuratorn på tisdag, men egentligen borde jag vara där nu känner jag.
Inatt kunde jag inte sova. Den enda sömn jag fick var något slags vaket drömtillstånd som var blandat av ångesttankar och förträngda minnen.
Jag känner att jag måste göra något åt detta fort, jag klarar inte av livet. Jag kan inte göra normala vardagliga sysslor längre. Allt står och faller, och här sitter jag.
Folk som läser detta kanske tycker att det bara är att rycka upp sig och ta sig i kragen. Men det är inte så det funkar. Det här går inte att bara få bort så enkelt.

Igår var en hemsk dag. Jag var otrevlig mot Cecilia på msn, kändes det som. Jag blev frustrerad på min dator och kastade en kaffekopp i väggen av ilska.
Jag känner inte igen mig själv längre. Sån här är inte jag. Jag har aldrig reagerat på det här sättet förut.
Samtidigt som jag känner att jag måste prata med någon om det, så vill jag isolera mig mer och mer. För om jag pratar om hur jag känner så känns det som att jag kommer stöta bort folk.
Jag ska nog ringa min kurator nu. Eller... till telefonsvararen. Ska prata in ett meddelande om hur jag mår just nu, så att jag inte förtränger detta tills på tisdag.

Jag ska lämna in en tenta på torsdag. Jag har inte skrivit ett ord på den. Jag klarar inte av det just nu. Jag kan inte koncentrera mig. Jag måste klara det här...

Nu nalkas tentavecka!

Då var det dags. Det var ett tag sedan sist. Tentaveckan drar igång idag. Ska sammanfatta min VFU och imorgon börjar jag skriva på hemtentamen. Det är inget stort arbete, men eftersom jag ligger lite efter i det som vi pysslar med just nu är det mycket arbete som stundar.
Jag hoppas min hjärna orkar med denna vecka!
Imorgon är sista VFU-dagen och på fredag ska ett grupparbete genomföras, detta grupparbete känns väldigt "i sista minuten". Jag har flera gånger försökt få till ett möte med den person som innefattas i arbetet förutom jag, men hon kommer hela tiden med undanflykter för att inte träffas.
Nåväl, på fredag ses vi. Då jävlar ska det vara effektivt!

Ute ur dimman för ett ögonblick

Dagen har faktist varit bra. Den började med bajs i hjärnan imorse men efter att ha gått till skogen med barnen och tagit några koppar kaffe så kände jag en känsla jag längtat efter ett tag nu.
En känsla av någon slags gnista. Den har hållt i sig hela dagen sedan dess.
Det är underligt att det är såhär, fram och tillbaka. Jag börjar allvarligt fundera på om jag kanske borde gå till farbror doktorn och kanske få mig en liten stämpel men någon nätt liten diagnos.
Bipolar kanske? eller varför inte en liten slice borderline?!
Ärligt talat... Jag funderar på om jag är borderline. Ja, det är ju svårt att själv veta hur man mår om man mår som en normal människa. För om man inte är en normal människa så vet man ju inte hur en normal människa mår. Eller så är det helt enkelt så att jag är en normal människa, och alla har sådana här svängningar i humör. Men om så är fallet så är folk jäkligt skickliga på att dölja det!

Jag har börjat damma av lite gamla bekantskaper som jag har här i Göteborg.
Det är läskigt hur snabbt man tappar kontakten med sina gamla kursare när man byter kurs. Det liksom bara blir så. Alla har sina kurser, arbeten, tentor om olika ämnen. Man träffar nytt folk hela tiden och man hinner helt enkelt inte med att reflektera över vilka av kontakterna som är värda att vårda.
Jag insåg igår att jag saknar min gamla seminariegrupp. Där fanns ett gäng underbara människor. Folk som man kunde prata med om saker. Djupa saker. Folk som inte pratade om vad som hände i senaste avsnittet på "Idol" när man är på krogen med dem. Det är något som jag kan sakna.
Jag tog kontakt med en person från seminariegruppen. Vi bestämde att vi måste gå på gymmet tillsammans snart. Han känner några av de andra i seminariegruppen (som är just de som jag saknar). Så jag hoppas att jag lyckas bygga på det här nätverket som jag saknar.
Det är dags att visa lite framfötter för unge herr Henrik Ragnarsson Låås.

Nu bör jag gå och lägga mig innan tiden sväljer mig. Jag ska upp klockan sju och det är om mindre än fem timmar.
Klart slut!

Breakdown och tomhet

Jag känner mig så patetisk när jag sitter här och klagar i den här bloggen. Men det är bara så att jag kan inte få fram en lösning på mitt sätt att tänka. Jag måste få väsnas nånstans, och här är platsen där man kan väsnas hur mycket man vill. Så får folk lyssna om de så önskar eller stänga av sina öron.

Jag har haft ett breakdown idag, gråtit som ett förtvivlat barn. Legat på golvet, vridit mig i tårar.
Sedan snabbt torkat tårarna för att kunna gå till tvättstugan för att hämta tvätten. För att sedan återgå till föregående aktivitet.
Jag känner mig så hopplös och jag önskar verkligen att jag kunde komma på ett sätt att börja se världen ur en annorlunda synvinkel än vad jag gör. Jag vill inte ha min hjärna.
Jag vill ha tid hos den där kuratorn imorgon... men det går nog inte.
Det är så lång tid mellan samtalen så jag förstår inte hur det ska hjälpa mig. Jag tror att mina problem är större än att en kurator ska kunna hjälpa mig att hantera dem.
Det ligger djupare. Det känns som att hela min livsåskådning är sjuklig.
Lobotomi tack...

Helg

Igår lördag åkte jag hem till Björn på eftermiddagen, satt där ett tag och kollade på tv, vi tog en promenad upp på Ramberget och ner igen. Vi började kolla på Tjenare Kungen och tog några öl. Filmen fick oss såklart att bli dunderinspirerade och vi började jamma på synth och gitarr, det var mysigt!
Efter några timmar bestämde vi oss för att det fick bli utgång denna kväll. Målet var Gretas men vi hamnade på Gossip vilket var ett fullgott alternativ. Men innan Gossip droppade vi in på 7:ans Ölhall och hämtade upp Patrik och Johan, sedan bar det iväg. Vid Gossip blev det lite dansande, drickande och tjötande. Sedan hemgång för min del.

Nu är det söndag, imorgon börjar vardagen igen.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag hatar vardagen. Men idag är min åsikt helt det omvända.
Visst, igår var en riktigt trevlig dag men idag så infinner sig den där känslan av ensamhet och isolation igen. Jag saknar Cecilia, så jävla mycket. Det gör så ont att inte ha henne hos mig.
Idag är en sådan där dag då man sitter och bara stirrar och känner sig en aning patetisk. Oron för framtiden och allt annat gnager som sandpapper i hjärtat och smärtan stiger mig upp i strupen.
Det är såna här dagar som jag tvivlar på den väg som jag idag går. Vill jag verkligen göra det som jag håller på med idag eller gör jag det för någon annans skull? Varför utbildar jag mig? Sökte jag rätt utbildning?
Allt ifrågasätts en dag som denna.

Jag funderar på att skriva sammanfatta min blogg strax innan jag går till kuratorn nästa gång så att jag kan ta med mig lite av de tankar och känslor jag stöter på mellan mötena. För oftast är det så att jag glömmer bort alla tråkigheter när jag är där. Hjärnan förtränger...

Jag är så dramatisk i mina känslor.
Jag menar inte att jag får vredesutbrott och sånt, men jag har ett så dramatiskt språk när jag förklarar mina känslor. Jag använder ofta ord som: "döda", "förgifta" och annat. T.ex. "Ibland känns det som att min hjärna blivit förgiftad, som att en slags syra smutsar ner min hjärna och sprider sig och ligger kvar och fräter i timmar." Ja.. Så känner jag ibland. Så känner jag nu.
Hur som helst, det känns som att det är svårt att göra sig förstådd ibland när man använder sig av sådant språk.

Nu ska jag försöka få mina kläder rena.. men helst av allt skulle jag vilja vara lortig just nu.

Invalidos

Sitter nu här i göteborgsmorgonen och surplar kaffe efter bästa förmåga.
Jag gick upp klockan tjugo i sex idag, trots att jag börjar sent. Tänkte jag ville ha tid på mig att förbereda inför VFU-bedömningen. Men jag har inte gjort så mycket mer denna morgon än att lyssna på P3 och druckit kaffe.
Det är en timme kvar tills det är dags att springa till bussen.

Jag är tydligen inne i en vårdperiod just nu. Imorgon ska jag till vårdcentralen för att besöka kuratorn. Har fått tid klockan 11:00. Idag sökte jag tid igen, men denna gång var det ej för psykiska men, utan snarare för den fördömda ryggvärken som har uppkommit efter fallet i trappen. Jag halkade i trappen förra torsdagen när jag var på väg till VFU:n. Trodde jag klarat mig relativt oskadd men sedan dess har smärtan bara stigit.
Nu är det så illa att det förhindrar min rörelseförmåga. Jag kan inte träna och jag kan inte fungera fullt ut som förskolepedagog då detta yrke innefattar en hel del hukande och stojande.
Hoppas få tid snart iaf, och att tiden inte inkräktar på VFU-tiden då jag redan varit borta för mycket från min VFU som det är.

Nu ska jag dricka mer kaffe, och sedan äta lite frukost.
Knarparsmack!

Imorgon är det dags för VFU-bedömning!

Ja, nog fan är det det! Och nog fasen är det väl så att jag känner mig förberedd! Japp!
Hade lite möte med min LLU:are idag och gick igenom aktiviteten jag planerat och så gick vi igenom en självutvärdering som jag har gjort. Det kändes riktigt skönt att få lite bekräftelse på att man inte var ute och cyklade. Vi diskuterade hur komplex lärarrollen verkligen är och att man faktist inte alltid kan vara änglapedagog.
Slutade vid tretiden då vi hade drop-utfika med föräldrarna. Jag greppade en bit kladdkaka och gav mig av mot buss 19 från Mölndal mot Pilbågsgatan. Under färden samtalade jag med Björn som spottade och fräste åt barnskötare som trodde de var chef och president.
Väl hemma fick jag med glädje se att jag fått mitt Visa-kort och det trådlösa nätverkskortet som jag köpte för snart en månad sedan. Tydligen är frakttiden från Kina och hit så pass lång.

Nu funderar jag på om jag ska ta och springa upp i köket för att woka lite rotfrukter. Det är i stort sett vad jag har råd att livnära mig på just nu. Jag har 50 kronor tills den 25:e och de skall jag ha att betala kuratorn med. Haha... Då är det verkligen tragiskt! XD

I väntan på ett samtal från mor

Jag sitter just nu och väntar på att min mor ska ringa mig.
Eftersom jag inte själv har några pengar på mobilen blev det ett jäkla maskineri att få fram ett meddelande till henne att jag vill att hon ska ringa.
Hur som helst.. efter mycket om och men kom jag fram till att man ju faktist kunde hitta telefonnummer på hitta.se. Så jag sökte upp Anders nummer, eftersom det försvunnit ur min mobil när SIM-kortet slutade fungera. Jag gick till Gratissms.se och skickade ett meddelande.
Få se om han läser det och vidarebefodrar till min mor eller ej.
Hoppas det.